Eller som Stefaan De Maecker säger:
- Det som är vackrast går inte att titta på, det är en klang, bara. Musiken är en annan dimension i livet.
Vi träffas i köket i familjen De Maeckers villa i Visby, platsen för de bästa samtalen. Torsdagsmorgon, Stefaan ska cykla till jobbet på Visborg sen, dit är det bara några få tramp. Långt färre än under uppväxten i cykellandet Belgien, där cyklar alla, hela tiden, långt.
Det ska bli ett samtal om tillhörighet, om drömmar, om att lämna ett land och om hur allting blev till slut.
?Stefaan De Maecker är miljöpartistiskt regionråd, med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor. Inget kafferastjobb, han har sjukvårdens ekonomiska underskott att vända, men det pratar vi inte om den här gången.
- Jag är van att kommentera eller stå till svars när journalister ringer, kul att slippa det den här gången, som han säger.
¦¦ Staden Oudenburg, ett par mil från Brugge i västra Belgien, men ännu närmre hamnstaden Oostende, det var där han växte upp på 80-talet.
Stefaan ställer fram bullar och tar mig sedan med dit. Till ängarna med betande kor utanför fönstret, till den långa barndomsgatan med bara tre hus.
- Här tycker man det är löjligt att kalla det för landet, det är ju så tätt mellan städer och byar, men jag såg i alla fall kossor.
Och så är det kanske. I Västflandern, där Brugge är huvudstad, bor en miljon människor på en yta som Gotlands.
Ett stillsamt folk
Men allt det där har han lämnat, vi ska återkomma till det.
- Människor som inte vuxit upp så ser kanske inte värdet i glesbygden på samma sätt som jag. Jag menar, här finns riktig skog, riktiga ängar...när vänner hälsar på tycker de det är helt fantastiskt att gå till en strand och grilla. Sånt gör man bara inte. Det går inte, det är för mycket folk.
När du växte upp där...vem var du i, säg, 15-årsåldern?
- Det var piano och idrott, jag höll på med basket och karate. Jag var nog ganska hårt hållen så jag var mycket hemma.
Men, och det är intressant: redan då, som ung tonåring, närde Stefaan en dröm om att flytta till Skadinavien. Han hade, säger han, en bild av Skandinavien som ett annat, bättre samhälle; en annan jämställdhet, en annan solidaritet, ett annat sätt att behandla människor än han var vad vid.
- De skandinaviska länderna kändes väldigt framåtsyftande, minns han. Sedan dess har väl bilden nyanserats en aning.
Du hade de tankarna redan så tidigt?
- Ja, faktiskt. Jag läste till och med norska ett tag...om jag skulle till Sverige eller Norge var jag inte klar över.
Vallonerna vandrade förr all del från Belgien upp mot Norden på 1600-talet och försåg Sverige med hantverks-kraft, men annars är det belgiska folket inget resande folk.
- Hela min släkt bor inom 15 kilometer...och senast min syster flyttade så flyttade hon tre kilometer, haha. Om du reser i världen träffar du holländare överallt, men har du träffat någon belgare? I min släkt är det bara jag som givit mig av.
?Stefaan såg i tv Sandra Kim vinna Eurovisionsschlagern 1986 med låten "J’aime la vie", Belgiens enda seger där. Därefter fick alla elever lära sig den sången i skolan.
Några andra coola landsmän: sångaren Jacques Brel, Tintin-skaparen Georges Remi, 70-talets dominant inom cykelsporten Eddy Merckx och nutida tennisesset Kim Clijsters.
¦ ¦ 1996, universitetet i tyska Leipzig. Det var där Stefaan fick korn på den där blonda svenskan. Han studerade germanistik, hon läste tyska. Från Norrland var hon, visade det sig, och hon kom att uppta hela hans värld.
I dag är Cecilia lärare på Solbergaskolan och dessutom, sedan snart sju år, Stefaans fru.
För efter två års distansförhållande fyllda av pappersbrev flyttade han med henne till Linköping, där hon då studerade, och när studierna var slut: Visby.
- Vi hamnade här av en slump på ett årsmöte, förstod att Röda korset sökte folk, fick jobbet och...
...visst är det härligt, sådana ödets nycker!
- Ja! Att drivas av överraskningar...vi är så bortskämda i den här delen av världen att kunna göra precis som vi vill!
Jag frågar vad han saknar från hemlandet, förutom familj och vänner, och Stefaan säger:
- Rakheten. Att inte behöva linda in det man säger...att kunna säga rakt ut vad man känner och menar utan att riskera att förolämpa någon. Det har varit och är en utmaning att visa den hänsynen, att inte vara så rak som jag är van vid. Det kan jag sakna, det är en annan social kod här som varit svår att anpassa sig till.
Men han har lärt sig, konflikter är sällsynta. Den största orsaken till känslosvall inom familjen är, säger han, den chokladströssel han envist strör på sina smörgåsar.
- Det är mitt arv från Västflandern, skrattar han, och det släpper jag inte.
Du som har erfarenhet...kan man lämna sitt land, där man är uppvuxen och har sina tidiga värderingar från?
Han sitter tyst ett tag, dricker en mun apelsinjos:
- Både och. Det svåraste att erövra i ett nytt land är trots allt språket...att jag alltid aktivt måste söka efter nyanser för att uttrycka känslor, det är en slags sorg.
Njutning är mer än kliché
Stefaan säger att han känner samhörighet med de människor som bor på Gotland och det är därför han har sitt politiska engagemang. Men vad är han? Belgare? Flamländare? Gotlänning?
- Jag är jag, liksom. Jag blir så sugen på att ställa samma frågor till dig...vem är du, vad är du?
Jag är smålänning. Jag flyttade därifrån för över 20 år sedan, men i hjärtat är jag ändå smålänning.
- På vilket sätt då? Hela Småland eller en del av Småland och varför just den delen...jag tror att vad man vill åstadkomma genom att definiera sig är en slags lojalitet mot andra människor i samma situation eller på samma plats. Det är grundläggande mänskligt, man vill veta vilket lag man tillhör.
Men har man inte alltid grunden i sig som en referens?
- Vem är jag, vem är du, varför ska jag tycka om dig...till och med tillhörigheten "miljöpartist" är begränsande ibland, som en stämpel i pannan. Jag skulle vilja säga att jag är världsmedborgare, men det får man nästan inte, eller hur? Det är som att fly från frågan. Men det är en fascinerande frågeställning...ända tills det börjar dras slutsatser som går för långt, vilket mycket av främlingsfientligheten bottnar i, menar jag.
?Stefaan pratar mycket, släpper tyglarna ibland och låter associationerna sväva. Han flamländska brytning är ytterst svag, kanske har du hört honom i radiointervjuer
I sitt värv som politiker är han rakare; påläst och kunnig; drivande.Hans sakliga debattförmåga är uppskattad inom alla politiska läger.
¦ ¦ Jag frågar vilken som är hans svärta i livet, men han säger att det ingen finns. Inte mer än det mörker som hänger över alla människor; klimathot, fattigdom.
Vi kan tänka oss det som oroande bastoner i det där svindlande vackra musikstycket i bakgrunden.
Han säger att han är en njutningsmänniska. God mat, belgisk choklad, att vara nära dem han tycker om.
Klichébilder, kanske, men bara en del av det goda. För njutning och lycka är också att, i hans fall, arbeta med politiken. Det är det engagemanget som uppfyller honom nu och ger livet ytterligare substans.
- Den parentes i livet som jag ägnar mig åt politiken, det är också njutning. Man tänker sig bilden av att ligga på en strand och göra ingenting, att det är att njuta, men njuta är så mycket mer.
"Varför var jag så feg"
Men erkänn att du inte alltid njuter av politiken.
- Nej, det har sina påfrestningar. Det tar väldigt mycket tid, mycket annat får stå tillbaka...musiken, idrotten, jag gick en nybörjarkurs i orientering och skulle gärna hålla på mer med det.
Många vill tillbaka till "hem" när de blir äldre. Hur tänker du kring det?
- Att hemma är på Gotland, det är så det är.
?När Stefaan läser igenom texten före publicering förtydligar han att han inte tycker schlagerstjärnan Sandra Kim är ett dugg "cool", att han bara nämnde henne för att hon är känd.
Om du vänder tillbaka till den där 15-åringen...vad hade han sagt om den 35-årige Stefaan: familj, villa, yrkespolitiker i ett annat land?
- Jag vet inte...det hade jag kanske kunnat tänka mig, men då visste man ju inte vad som fanns. Och inte tänkte man så långt in i framtiden när man var 15!
Inte jag i alla fall. Min tankeverksamhet gick mest ut på hur jag skulle kunna bli ihop med Annelie i åttan.
- Ja, det var nog så...det finns en hel okänd värld i alla 15-åringars hjärnor. Så ni blev aldrig ihop sen? Nä, tänk så man höll på. Varför var jag så feg, kan jag tänka ibland, Varför gick jag inte bara fram och sa som det var. Ja, man utvecklas som människa.
Vad hette hon, hon "i åttan" som du spanade på i din skola?
- Haha, av hänsyn till min fru vet jag inte om jag är så sugen på att gå in på det här i tidningen...