Sten skulle ha varit med ombord på fartyget som försvann i storm och is

Lastfartyget Humber av Björkö lämnade Visby på söndagsmorgonen den 12 februari 1956. Hon var djupt lastad med järnskrot som skulle till Oxelösund. Ombord fanns skepparen Hans Lundkvist från Stockholm och fyra gotlänningar; Britt Holmstedt från Hejde, Fred Hellström, Visby, Birger Nilsson-Södergren, Sanda och Per Inge Stenmark från Lummelunda.
Med ombord skulle också ha funnits 18-årige lättmatrosen Sten Johnsson från Hejde. Han hade seglat med det här gänget i en annan båt och skulle liksom de övriga flytta över till den då nyinköpta "Humber".

"Följ med ändå"
Men han blev sjuk i en rejäl ledgångsreumatism och blev inlagd på lasarettet. När "Humber" skulle avgå var han visserligen utskriven från sjukhuset men fortfarande sjukskriven.
- Skepparn tjatade gång på gång att jag skulle följa med ändå. När jag sa att jag var sjukskriven svarade han bara att jag kunde ligga i min koj och bara ha det bra, minns Sten som numera heter Daun i efternamn.
-Jag stod på och sa nej, och av nån anledning bad jag också att få min sjömansbok. Kanske hade jag en föraning om att nåt skulle hända.
Och det hände. "Humber" kom aldrig fram till Oxelösund och trots intensiva spaningar fick man inte minsta spår efter fartyget. Inte heller kom några meddelanden - fartyget saknade radio.

Var han med?
Man hoppades länge att "Humber" bara fastnat i sen och låg fast nånstans. Men snart insåg man att det hoppet var förgäves.
-Många ringde hem till mina föräldrar och trodde att jag var med ombord, minns Sten.
Själv förstod han tidigt att "Humber" och hans kamrater ombord var borta för alltid. Isen var svår och det hade stormat rejält.
-Inte minst fanns där min bäste kompis Pelle Stenmark. Vi hade seglat ihop och gått på sjömansskolan tillsammans.

Dåligt samvete
- Så det var en tung och jobbig tid. Jag drabbades också av ett slags dåligt samvete. Varför var inte jag med, varför skulle just jag klara mig? säger Sten.
"Humber" förblev spårlöst försvunnen ända fram till för någon månad sedan. En grupp dykare i projektet Öländsk marinhistorisk inventering hittade vraket på drygt 50 meters djup cirka 15 sjömil nordost om Böda på Öland. Men man fann ingen i besättningen, även livbåten var borta.
-Dykarna borde ha förvarnat de anhöriga innan de släppte ut nyheten om att de hittat "Humber". Nu gick jag i ett slags chocktillstånd i flera dar sedan jag fick fått se rubrikerna om fyndet, säger Sten.

Ett gammalt skrov
Orsaken till "Humbers" förlisning vill Sten Daun inte spekulera i, men han känner till fartygets föregångare "Tuna" som hade samma ägare.
-Tillsammans med samma besättning som omkom på "Humber", med undantag av Birger, seglade jag ett tag i "Tuna" som var en riktigt gammal skorv. "Humber" var också gammal men jag vet inget om skicket, säger han.
Från andra håll riktades dock en hel del kritik mot "Humber". Tungt lastad, underbemannad och utan full behörighet hos en del av besättningen gick fartyget ut trots vädret.
-Hade jag fått se besättningslistan i förväg hade jag aldrig släppt iväg fartyget. Men nu fick jag se listan lagd i min brevlåda, och då hade redan "Humber" avgått, förklarade hamnkaptenen Arthur Johansson.
-Jag varnade skepparen för att avgå eftersom det var stormvarning, förklarade lotsförman Dahlbeck.

Nedskruvad i isen?
Vid sjöförklaringen antogs att "Humber" hade förlist dagen efter avresan, antingen i storm på öppet vatten eller genom att ha skruvats ner i isen. Men när fartyget nu hittades var livbåten borta. Hade besättningen sökt rädda sig i den?
"Humber" var på 290 ton dödvikt, 31 meter lång, byggd i stål i Holland 1903 och hette först "Jane" och sedan "Ellen Scan". 1952 inköptes hon till Sverige och Bohus-Björkö av skepsredaren Olle Gillholm, som strax innan förlisningen sålde henne till Otto Magnusson.
Den senare var en på Gotland välkänd sjökapten och redare som bland annat drev AB Sjölinjer för godstrafik mellan Gotland och fastlandet. Också "Humber" skulle användas i Sjölinjers verk-samhet.På senare år ägde han bland annat "Mireya" som gick med turister till Gotska Sandön.
Vid sjöförklaringen förklarade Otto Magnusson att fartygets befälhavare mot hans vilja avgått för tidigt, , det vill säga på morgonen istället för på kvällen. Hade man gått på kvällenistället så skulle man ha mött isen på fastlandssidan i dagsljus på morgonen, menade han.