Nu är vi på GA installerade på Visborg. Och det är en viss omställning för alla inblandade. Själv hade jag inga större nostalgiska känslor för Broväg där jag bara jobbade i tre år. Och inga känslor alls för Visborg, till skillnad från mina manliga kolleger som ägnat sig åt ålning medelst hasning och andra uppbyggliga aktiviteter här.
Nu har vi alltså hamnat på ett gammalt regemente lite utanför stan.
Det har pratats en del om hur Visby ska växa åt det här hållet och jag hoppas att det ska börja ta fart. Än så länge är det mest regionen som har hittat hit. Snart kommer kanske också ett par schyssta kaféer, en mataffär, lite mer bostäder och folkliv?
Kom igen, var inte blyga!
Här finns gott om plats.
Träden susar fridfullt utanför fönstren och emellanåt kan man höra barnen på Atheneskolan mittemot. Och i måndags var det ett zumbapass på Form Visborg utanför vårt toalettfönster, bara en sån sak.
Eftersom jag hade turen att slippa lumpen - jag gnällde och mumlade lite hos psykologen och hamnade i "utbildningsreserven" - så är detta min första tid på ett regemente. Och det är mycket som har stramats upp på redaktionen. Nu gör vi honnör åt cheferna, marscherar i takt till fikarummet och sjunger nationalsången före morgonmötet.
Nej, knappast. Journalister är nog oftast så långt man kan komma från det militära tänkandet. För oss handlar det om att tänka kritiskt och utanför boxen, och att förhålla oss självständigt gentemot staten och kapitalet.
Det ska vi fortsätta med var vi än hamnar i stan.