Medan rottweilerna Ibra, Fiona och Delia nyfiket hälsar nynnar Stina Östman på dansbandsdängan "Du är för alltid en del utav mig" för Erik Engström ute på gårdsplanen i Väte. Inte kan man tro att båda två nyss låg på operationsbordet på Huddinge sjukhus, inte heller att texten stämmer så exakt.
Erik Engström var 15 år gammal när han drabbades av en envis halsfluss.
– Jag fick vita prickar i halsen, säger han och berättar att han till slut fick penicillin för att bli frisk.
Det hann gå ungefär ett år, så en dag kissade han plötsligt blod. På lasarettet konstaterade läkarna att hans njurar hade fått en infektion av halsflussen, en infektion som visade sig vara kronisk och obotlig.
– Jag fick medicin för att motverka och bromsa, säger Erik Engström.
Under 15 års tid har njurfunktionen gradvis försämrats, ner till tio procent mot vad en frisk njure ska ha. Under tiden har Erik Engström ändå haft fler järn i elden än de flesta: Byggt upp den egna byggfirman, köpt in lägenheter i Klintehamn och i Hemse, fått tre barn och tillsammans med sin fru Stephanie helrenoverat gården med anor från 1600-talet i Väte. Paret driver också vandrarhem i Hemse.
För två år sedan fick Erik beskedet av läkarna att han behövde se sig om efter en ny njure hos de närmaste i släkten. En transplantation var nödvändig. Stephanie var samtidigt höggravid, men de beslutade sig ändå för att köpa prästgården i Alskog och öppna pensionat, en verksamhet som nu är till salu via mäklare.
– Det kanske inte var så genomtänkt, säger Erik Engström om tajmingen av satsningen i Alskog.
Eriks mamma, Stephanies pappa, Eriks bror och en syster genomgick omfattande utredningar, men ingen passade som donator. På en fest i februari i fjol träffade Erik sin barndomsväns mamma Stina Östman, som fick höra hur det var ställt.
– Jag har känt Erik sedan han var åtta år. Han växte upp 200 meter från oss, säger hon och berättar hur hon under festen på stående fot lovade bort den ena av sina njurar.
Inget blev riktigt bestämt, men Stephanie tog efter ett tag mod till sig och skickade ett sms med den för hennes man livsavgörande frågan:
– Självklart! Har jag sagt det har jag sagt det. Erik är en ung människa med fru och tre barn, innovativ och driftig. Om jag har två friska njurar, varför skulle jag då inte dela med mig, svarade Stina Östman.
En lång utredning visade till slut att hon var lämplig som donator. Under tiden har Erik gradvis blivit sämre. I våras var hans värden så låga att han tvingades till bukdialys fyra gånger om dagen, något som innebär att två liter vätska varje gång tappas ur och fylls på rakt genom bukväggen för att rena kroppen.
– Jag hade ingen energi och jag kunde somna mitt på dagen när som helst, säger han och berättar att operationsdagen bestämdes till den 7 oktober.
Två dagar tidigare reste Stina och Erik var för sig till Stockholm, och möttes på avdelningen på Huddinge sjukhus.
– Det var lite speciellt och vi kände att nu skulle det verkligen ske, säger han och berättar att det snarare var en känsla av lättnad än nervositet hos dem båda två.
Kvällen innan sa de "Hej då, vi ses i morgon" och en timme efter att Stina hade sövts var hennes njure ute och redo att bli Eriks.
Hans operation skulle tagit tre eller fyra timmar. Först efter åtta timmar fick Stephanie, som var hemma med barnen i Väte på Gotland, ett livstecken att operationen var färdig.
– Det var tufft och inte roligt för oss anhöriga, säger hon och berättar hur hon då kollapsade och skakade av frossa.
Men nya problem uppstod. Det skulle visa sig att den nya njuren inte hoppade igång som den skulle. Först efter ännu en operation såg början på Eriks nya liv äntligen lite ljusare ut. Då väntade nästa chock för Stephanie.
– Han åkte hem i smyg och helt plötsligt stod han hemma i dörren, säger hon och båda två skrattar åt hans blåsning.
Det har nu bara gått en dryg vecka sedan Erik stod där i dörröppningen, och han känner sig redan piggare än vad han har gjort på flera år.
– Det känns som att ha fått livet tillbaka och en stor frihet att slippa dialysen, säger han och berättar att han är sjukskriven året ut.
Stina är sjukskriven en månad till och uppmanar alla hon kan att ta ställning:
– Det är livsviktigt att man anmäler sig till donationsregistret. Jag var redan anmäld, men efter min död kan jag med min kropp rädda ett eller flera liv. För mig är det självklart, säger hon.