"Hockeymorsa, hockeyfarsa" beskrivs som en romantisk komedi där kärleken spirar i en ishall. "Men det finns en mörk botten också", säger Stina Nordberg.
När riksteaterproduktionen "Hockeymorsa, hockeyfarsa" kommer till Gotland 11 oktober är spelplatsen Hemsegården, endast ett par slagskott från ishallen. Det är i en sån de möts och fattar tycke för varandra, hockeymorsan och hockeyfarsan som denna romantiska dramakomedi kretsar kring.
– Hur hemma jag känner mig i en ishall? Lite mer nu kanske, men när jag växte upp drogs jag inte direkt dit. Jag var nog lite rädd för skridskor, att jag skulle trilla och så. Kallt och mycket ljud är det också. Jag var mer för fotboll, tennis och innebandy, säger Stina Nordberg.
Gotlandspubliken har sett henne på bland annat Romateatern och länsteatern, fastlandspubliken på stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg – men innan Stina Nordberg äntrade scenen hann hon faktiskt prova på de flesta sporter som erbjöds under uppväxten på ön.
– "Hockeymorsa, hockeyfarsa" utspelar sig i en ishall, men handlingen kunde lika gärna vara förlagd till en fotbollsplan. När man säger idrottsförälder vet alla vad som menas. Det där att vilja peppa sina barn, men att det också kan gå till överdrift. Det är väl kanske extra tydligt när det gäller hockey, som kan vara en ganska aggressiv sport, säger skådespelaren.
Hockeymorsan som Stina Nordberg spelar hör till sorten som mest gläds åt att barnen verkar ha roligt på isen. Hockeyfarsan är raka motsatsen: Enligt honom spelar man för att vinna.
"Äntligen får jag spela någon i min egen ålder. Jag brukar ju spela 16-åringar för det mesta, eftersom jag är så kort", säger Stina Nordberg om rollen i "Hockeymorsa, hockeyfarsa".
Vem av dem ligger närmast din egen personlighet?
– Ja, alltså jag är en otrolig tävlingsmänniska. Dålig förlorare och kanske lika dålig vinnare. Men det behöver inte bara vara något dåligt! Tävlingsinstinkt innebär att också att man inte nöjer sig, att man alltid strävar framåt. Den måste dock alltid gå hand i hand med lust, det får inte vara något påtvingat, säger Stina Nordberg.
Du ser likheter med teatervärlden i det, gissar jag?
– Absolut. Både idrott och kultur handlar ju mycket om prestation. Att lägga en straff eller ha premiär, jag tror det är typ samma nervositet. Oförutsedda saker kan hända, och det måste man hantera i stunden.
När det stod klart att Stina Nordberg skulle satsa på en scenkarriär fick hennes föräldrar finna sig i att bli teatermorsa och teaterfarsa.
I likhet med många andra gotländska scenbegåvningar har Stina Nordberg en bakgrund inom Gotlands musikalkompani. Här en bild från 2008.
– Det var verkligen inget jag pressades till. Jag var ganska pushig själv ... För dem, som inte kunde den världen, fanns det nog en rädsla när jag sa vad jag ville göra med mitt liv. De visste ändå hur svårt det är att komma in på scenskolan och faktiskt få jobba med det här.
Ganska snart insåg föräldrarna att detta var mer än en flickdröm. Antagningsbeskedet från Teaterhögskolan i Malmö bådade gott – och sen började rollerna komma.
– Det fina var att när de såg detta börja rulla på blev de otroligt peppande. Att det fanns ett litet motstånd i början, eller vad man ska kalla det, tror jag bara var av godo i det långa loppet. Det stärkte mig bara i övertygelsen att detta var något jag ville själv. Nu är det dem jag ringer för att få stöd och råd i jobbet. Det är nog inte så lätt att vara mina föräldrar när jag är inne i en repperiod ... "Så där säger du alltid, och det ordnar sig alltid", brukar jag få höra när jag ventilerar min ångest.
Sitter de på första parkett nu på fredag?
– De har ju redan sett föreställningen när vi gjorde den i Stockholm, så pappa skulle eventuellt stanna hemma. Han tyckte väl det var dumt att ta upp en plats som någon annan kunde ha.