2001. Popgruppen The April Tears ger ut sitt andra och, visade det sig, sista fullängdsalbum, "Consume desire", en skiva med ett sound som på sätt och vis förebådar den kommande 80-talsreviveln.
Skivan får lysande recensioner i musikpress och hyllas stort i bland annat DN där skribenten Fredrik Strage är lyrisk.
Så mycket mer än så blir det inte.
Albumet säljer inte nämnvärt och det tänkta stora genombrottet uteblir.
Efter fem år i bandet, och medverkande endast på andra skivan, får trummisen Torbjörn Söderman nog.
Han lämnar The April Tears och låter trumsetet stå kvar i replokalen.
Efter hand såldes pukor och virvlar men Torbjörn brydde sig inte, han var trött på musiken, less och utan lust.
- Det var branschen som tog död på intresset. Det är så mycket snack, eller "var", ska jag säga. Så många inkompetenta mytomaner som utrustats med ett plastkort. Om vilken annan bransch som helst hade sånt folk skulle den gå omkull...och det har ju branschen gjort också.
Livet har gått vidare
Torbjörn Söderman var landslagsman i boxning i pojkåren. Men det är som musiker han är känd på ön, som trummis i band som Chalk Talk, Mille Fors & Kungens Vänner och Howlin’ Hawk & The Smash Hits.
Numera spelar han med Niklas Sojde & Vuxna Män, Mankku & Östersjön samt Mille & Annat Vänsterpack.
- Jag säger nej till mycket, jag är väldigt noga med vilka jag väljer att spela med, säger han.
2011. Vi ses på Uddvillans café på Klubbensborg nära småbåtshamnen, en kort promenad från Mälarhöjdens centrum, en fredagsförmiddag i augusti då allting badar i sol.
Tallarna runt om oss, de väsande lövträden och där ute fjärden med sina båtar. På landet just utanför stan.
Det är här, i sydvästra Stockholm, han bor, tillsammans med sambon Viveca i hennes lilla etta. Torbjörn har i sin tur en etta i Hägersten, vilken dock mest fungerar som garderob.
- Vi får se hur det blir, det är för litet att dela en etta, man går på varandra till slut, vi får se om vi kan hitta något annat på sikt.
Han är 38 nu, Torbjörn. Livet har gått vidare.
Vi ska tillbaka till de där omtumlande åren med The April Tears, men först landar vi i nuet.
Torbjörn, eller "Tuben" som han kallas, studerar till svensklärare för förskoleklass till årskurs 6 på Stockholms universitet. Han har just börjat andra terminen av åtta.
De senaste elva åren har han arbetat med små barn. Han började inom barnomsorgen och har sedan 2000 varit på Gröndalsskolan som resurspedagog för barn med adhd och aspergers syndrom.
Så hur var det, var det roligare att ha ett vanligt jobb än du trodde?
- Haha, mycket! Det har givit mig jättemycket. Det är både kul och utvecklande. Plus att jag också kan hålla på mycket med musik i verksamheten där.
Torbjörn har kortbyxor när det är varmt, det hade han aldrig när han var som rockigast. Och under Säve-tiden spelade han gitarr i det högst kortlivade punkbandet Dead Dildos.
De hade "hits" som "Kuken kokar", "Ruskar min dåber (torr)" och "Skaldens morgonstånd" och låg faktiskt placerade på Radio Gotlands "Gotlandstoppen".
Torbjörn Söderman växte upp i Visby men flyttade till Stockholm när han var runt 20 och har bott där sedan dess, undantaget en avstickare tillbaka till Visby på 90-talet.
Han är därmed en av många som lämnade ön för huvudstaden, men som sedan också kom att längta hem, ska det visa sig. Vi ska prata om det, men först:
Varför till Stockholm alls?
- Jag kom in på en musikerutbildning på folkhögskolenivå, det var anledningen. Och så ville jag i väg.
Pengarna lockade
Men så blev du kvar här.
- Ja, jag har hankat mig runt. Jag bodde i kollektiv med en massa andra musiker först. Det var ju ingen som ville leva ett vanligt liv, vi skulle ju bli rockstjärnor. Det var när man kunde få pengar från soc. Men när tre av oss lyckades gå till samma handläggare samma dag och uppge samma adress, haha...då fick vi en vecka på oss att skaffa jobb. Och då gjorde jag det.
Hur såg drömmarna ut då?
- Jag ville spela musik...och det var ju bara en tidsfråga innan man skulle slå igenom. Det var så man levde, man skulle slå igenom, det var det enda.
1996 kom Torbjörn med som trummis i det från början Tranås-baserade popbandet The April Tears.
Och med det bandet kom han att uppleva en särdeles resa som ledde till - nästan ingenting.
Den nu nedlagda gruppen - som leddes av Andreas Jismark, numera boende på Gotland och bland annat arrangör av sommarens Gothland-festival - skrev kontrakt med musikförlaget Jimmy Fun, ägt av en viss Per Gessle.
Tanken var skivsläpp och stenhård lansering, men bandet hade otur med skivbolag som gick i konkurs och tidsplaner som aldrig höll, för att uttrycka det kort och enkelt.
- Så det dröjde ända till 2001 innan skivan kom ut och då var lusten borta, säger Torbjörn Söderman.
Vad ville du skulle hända? Vad var det som drog?
- Vad ska jag säga...det var mycket pengarna som lockade. Vi var ett bra band som gjorde bra musik och jag lärde mig mycket. Men drömmen var att bli rik, helt enkelt. Och vi fick sniffa på det, smaka lite på rockstjärnelivet.
Följde inte sitt inre
Torbjörn och jag känner varandra och jag var med i periferin under de där åren. Det gick inte att bestämma tid för något alls för "vi kanske ska till Japan nästa vecka".
Detta samtidigt som han tvingades vända på slantarna; jag minns en middag i hans hyrda rum bestående av ketchup och makaroner.
The April Tears spelade in i legendariska PUK-studion i Danmark, hade städerska och egen kock, man spelade i London, hade privatchaufför, bodde på lyxhotell och gick före i kön till de hippaste klubbarna.
De hade målet i sikte, var nästan där.
Men samtidigt var det något som skavde där inne: är det det här jag vill?
- Det blev ju bara sjukt till slut, vi var med i MTV som var stort då men ändå var vi panka allihop...lyxliv utan att ha en spänn, liksom.
Men det var ju din dröm!
- Jo...men mitt i allt insåg jag att det ändå inte var så kul, jag följde inte mitt inre...jag är en blueskille, jag ville spela musik för att det är kul att spela musik, inte av nåt annat skäl.
Det skrevs en del om The April Tears under de där åren, jag själv skrev många artiklar i Gotlands Tidningar och Torbjörn själv var rätt stor i käften om vad som var på gång.
Vi sitter med fjärden framför oss, nu drygt tio år senare, och Torbjörn minns att det gick så långt att det var jobbigt att komma hem till Visby.
- Jag hade ju snackat så mycket och ingenting hände...det var några år när det var jobbigt, alla frågade hela tiden. Samtidigt kände jag stöd, att många ville att det skulle gå bra.
Är du besviken att det inte blev något?
- Nej...den dagen man slog upp DN och Strage hyllade oss, då tänkte man att "nu lossnar det"...men vi var så trasiga när det skulle igång, så det hade ändå aldrig gått.
Vill allt han inte ville
När Torbjörn hoppade av bandet isolerade han sig mer eller mindre, gick inte ut, svarade inte i telefon. Han var stolt över det bandet gjort, det var inte de som misslyckades. Men:
- Jag var trött, bränd. Jag ville vara hemma, se på tv, äta chips, inte vara i nån äcklig replokal eller spela på något konstigt ställe. Och nu när jag är lärare...nio gånger av tio är det minst lika roligt att ha en bra lektion som en bra spelning, det ger mig så mycket mer.
Om du ser tillbaka på tiden med bandet, vem var du då?
- Jag är mycket visare nu, mer balanserad...mindre självdestruktiv, jag tänker på att ta hand om mig, jag har börjat löpträna, till exempel.
Om då du, som 20-åring i kollektivet hade sett den 38-årige Söderman, hade du varit förvånad?
- Jo, haha, det hade jag nog, jag skulle ju aldrig ha ett jobb. Men samtidigt är det inte helt förvånande. Jag insåg nog innerst inne redan då att jag var bättre som lärare än rockstjärna, men jag följde inte hjärtat. Och därför mådde jag kanske inte så bra heller.
Torbjörn har sprungit Stockholm Marathon en gång, 2006. Han klockade in på 4.03 och var lycklig så tårarna rann när han gick i mål på Stadion. Som personbästa på halvmaran, 21 kilometer, har han 1.45.
Efter utbildningen tänker Torbjörn och Viveca, från Härnösand, flytta till Gotland, så är planen.
Han ser inga skäl att stanna i Stockholm, det han vill nu är allt han inte ville när han var 20; det vackra, det lugna, närheten till naturen, till kompisar, till ställen att spela på.
- Jag vill åt vardagslunken, så är det. Livet är kort, jag vill umgås med nära och kära. Och jag spelar hundra gånger hellre på Nunnan en kväll än på nån hipp klubb i Stockholm! Och det har aldrig varit så kul att spela musik som det är nu. Jag har till och med köpt ett nytt trumset!