Maria Eriksson och Marlene Jonsson var själva var sitt enda stort rop på hjälp när verkligheten gick upp för dem.
Med barn som skadade sig själva med hjälp av rakblad och tabletter välte deras världar fullständigt.
– Vi stod handfallna och hade behövt andra att prata med, folk som verkligen förstod vad vi gick igenom, ”kommer barnen ens att överleva kvällen!”, säger Marlene Jonsson.
De är i startfasen med föreningen ATS, en gotländsk stödgrupp för anhöriga till självskadare. De är noga med just detta, att de i första hand vänder sig till de anhöriga, de som i sin förtvivlan, oro och vanmakt ser på när ångesten rider någon som står dem nära.
Som symbol har de valt en skalbagge i en bubbla.
Det är vad det hela handlar om, menar Maria Eriksson:
– Skalbaggen med sitt skal som är hårt att ta sig igenom, men hamnar den på rygg ligger den hjälplös. Och bubblan för den bubbla man lever i medan självdestruktiviteten pågår.
Båda berättar de om sin förtvivlan då de upptäckte vad som pågick.
– Min dotter väckte mig mitt i natten med blodiga armar, ”mamma, kör mig till psyket!”. Vilken chock! Då hade det pågått i flera år utan att jag förstått det, säger Marlene Jonsson.
Den där natten var ett första steg in i helvetet; att sändas från den ena till den andra, att falla mellan stolar, utan någon, som hon upplevde det, samverkan mellan samhällets olika instanser.
Till slut var hon tvungen att säga upp sig från sitt jobb som undersköterska för att på oavlönad heltid ta hand om sin dotter.
I dag mår dottern bra och har beteendet under kontroll och Marlene själv har en räcka med erfarenheter hon vill dela med sig av.
Samma sak med Maria, som även hon bär på liknande historier.
– Vi kan inte ta på oss allt, men vi kanske kan vara ett stöd och ge råd om vart man som anhörig ska vända sig för att snabbare få hjälp, säger hon.
Sedan år 2000 har självskadorna ökat i samhället, som är vanligast bland unga kvinnor mellan 15 och 24. Men det går även längre ner i åldrarna, skolhälsan kan vittna om 12-åringar med självdestruktivt beteende.
Likaväl som de önskar sponsorer till den egna stödgruppen, önskar de att Region Gotland satsade än mer på ungdomars mående.
Ofta är det ett sätt att hantera livet, att döva allt som är jobbigt eller för att över huvudtaget känna något alls.
– Man är så domnad i sina känslor, att skära sig innebär att få ett lugn. Ju svårare ångest desto djupare skärsår, förklarar Marlene Jonsson.
Deras vision är att föreläsa i skolor, för elever men också för skolpersonal, kuratorer såväl som lärare.
Vad betyder det när en elev alltid skolkar från idrotten? Kanske att denne undviker att visa sina skärsår eller sin anorektiska kropp.
För självskadande är, säger de, inte bara rakblad. Det kan även vara just anorexi, tabletter eller att utsätta sig själv för farliga situationer.
Självdestruktiviteten är ingen sjukdom, utan i stället ett symptom på något annat. Och troligen lär det öka än mer, tror de, med den nätmobbning som finns i dag, med alla ideal där unga människor ska passa in.
Inte sällan vidtar en nedåtgående spiral; kuratorbesök leder till psykiatri och socialtjänst, men även den anhörige blir förstås indragen, vilket kan börja med sjukskrivning och sluta hos kronofogden.
– Som anhörig står man ofta maktlös. Vi vill försöka spräcka de tabun som finns och vara stöd för dem som behöver, säger Marlene Jonsson.