För 60 år sedan satte Ingvar Carlsson, partiledare för Socialdemokraterna och statsminister från år 1986, för första gången sin fot på Gotland. Det var under en privat resa med familjen, och förälskelsen var ett faktum. De kommande tio åren hyrde familjen stugor på olika semesterbyar runt om på ön, innan de slutligen för 50 år fick nys om en egen fastighet i Lummelunda.
– Jag kunde inte åka över och titta så Ingrid gjorde det. Hon ringde och beskrev tomten för mig och jag sa "vi köper det", utan att ha sett det. Jag blev helt entusiastisk bara av hennes beskrivning. Vi har trivts oerhört bra, säger Ingvar Carlsson.
Innan paret bestämde sig för Gotland besökte de andra öar i Östersjön, som Bornholm och Öland.
– Men Gotland var överlägset. Redan första gången vi flög in över Visby och vi såg ringmuren tyckte vi att det var något speciellt. Jag har fortfarande samma känsla. Gotland är inte likt något annat i Sverige, och nästan som att åka utomlands.
Under årens lopp har Ingvar och Ingrids barn skaffat egna. Med tre generationer som ska samsas har de fått bygga till några mindre stugor på tomten, och bygga ut altanen.
– Vi har velat bo enkelt, inga märkvärdigheter. Nu har våra barnbarn sagt att de vill ha det som det är i dag och de älskar det på samma sätt som jag gör.
Aldrig förr, sedan Ingvar och Ingrid köpte sommarstället i Lummelunda, har han besökt Gotland så lite under ett år. Sedan allhelgonahelgen 2019 har han bara varit i huset sammanlagt tio dagar, i övrigt har han varit isolerad i hemmet på Tyresö utanför Stockholm på grund av pandemin.
– Jag har inte tyckt att det varit läge att resa. Jag ställde in resan över allhelgonahelgen 2020 och över påsk i år, men nu sitter jag här med två sprutor i kroppen.
Hur känns det att vara vaccinerad?
– Det är en lättnad. När man är 86 år, man och har andra riskfaktorer, visste jag att jag var illa ute om jag hade fått smittan. Det är en press och stress att leva under som man inte ska underskatta. Det är svårt att beskriva känslan som ligger och gror hela tiden, en känsla jag tror att många har.
Hur har du haft det under det gångna året?
– Efter omständigheterna bra. Min fru bor på ett äldreboende så det var fyra månader då vi inte fick ses under besöksförbudet. Vi höll kontakten via telefonsamtal men det är inte lätt. De månaderna var för mig kanske den värsta tiden, och kvällarna allra tuffast. Nu under vintern har vi kunnat träffas utomhus, berättar Ingvar Carlsson.
Sedan Ingvar Carlsson avsade sig uppdraget som partiordförande har han hållit fast vid att inte som han säger "sitta på åskådarläktaren" och kommentera dagsaktuella händelser eller delta i debatter. Det gäller även den svenska coronastrategin, men några tankar och uppmaningar delar han med sig av.
– Det finns en del förståsigpåare som tror sig veta precis vad man skulle ha gjort, men jag tror ingen kan säga än vad som är bäst. Jag tycker att man ska vara ödmjuk och eftertänksam när det gäller att bedöma det här. Men jag har uppskattat att Anders Tegnell och andra har försökt tänka i termer om vad som även är bra för människors mentala hälsa, och göra en helhetsbedömning vid beslut om restriktioner.
Även om han offentligt inte kommenterar politiken så följer han fortfarande med, men i övrigt är han sedan länge helt pensionerad från den världen.
– Ett skäl till att jag slutade var att jag hade hållit på i 38 år. Jag började arbeta hos Tage Erlander i statsrådsberedningen när jag var 23 år och fick världens bästa lärare i politik. Då bestod statsrådsberedningen av fem personer. Mig, Tage, Olof Palme, en vaktmästare och sekreterare fru Nyström.
Utan att Erlander visste det lärde han upp två statsministrar till. Tillsammans var Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson statsministrar i Sverige i 40 år, och partiledare för Socialdemokraterna i 50 år.
– Det tror jag är unikt i världen, säger Ingvar Carlsson.
I dag ser den politiska verkligheten annorlunda ut jämfört med när han själv var aktiv.
– Då var det fem partier i riksdagen, nu är det åtta och det gör stor skillnad. Allt går också mycket snabbare idag med tekniken. Media är tuffare och det är svårare att vara politiker. Jag har aldrig ångrat att jag lämnade.
Anekdoter och gamla minnen haglar tätt under intervjun. Vi sitter på hans nyligen utbyggda altan under en dag som bjuder på solsken. Ingvar själv bjuder på fikabröd och Nescafe, vilket leder honom in på när han lärde sig att tycka om kaffe i 40-års åldern. Eller, tycka om är att ta i, men tolerera.
– Någon gång på 80-talet var vi på besök i Pajala en dag. Jag drack té på morgonen och förmiddagen, och när jag på eftermiddagen igen bad om té var det en Pajalabo som tittade på mig och sa: "Hörru Carlsson, du dricker mycket té. Är du mycket sjuk?". Då beställde jag in en kaffe för att motbevisa honom. Jag tyckte att det smakade väldigt illa och det tycker jag fortfarande, men jag lärde mig att jag blir pigg av det.
Det måste du haft nytta av i jobbet?
– När räntan var uppe i 500 procent och Carl Bildt var statsminister förhandlade vi på nätterna. Då tog jag till mitt hemliga vapen: Innan vi satte igång framåt kvällskvisten tog jag en kopp kaffe och sedan var jag pigg alltså, säger han och skrattar.
Under de 60 år som Ingvar Carlsson har besökt Gotland och varit deltidsgotlänning har mycket förändrats. Det mesta till det bättre, menar han. Ett exempel han lyfter är kommunikationerna till och från ön.
– Resorna var jobbigare förr. Ofta var det nattbåt som gällde och det tog längre tid. De nya båtarna är fantastiska. Jag kör hemifrån till Nynäshamn på en halvtimme, sedan har man med sig lite tidningar eller böcker och tar en fika på båten och så är man framme. Det är så bekvämt och de förbättrade kommunikationerna har underlättat.
Han tycker också att det blivit ett mycket större och bredare kulturutbud.
– Det är ett fantastiskt utbud, inte minst när det gäller musik men också teater och alla kyrkor. Vilken tillgång kyrkorna är för Gotland, säger han, och fortsätter:
– Min fru är intresserad av gamla kyrkor, och förr när vi skulle ut och bada med familjen brukade vi säga att "då blir det väl tre kyrkor på vägen dit och två på hemvägen". Det brukade ta tid när hon studerade konsten i kyrkorna, så jag mutade barnen med glass.
Ingvar Carlsson har kanske sett mer av Gotland än de flesta bofasta gotlänningar. Han och hans dotter Ingela bestämde sig för många år sedan att gå Gotland runt längs kusten. De hela började som ett test inför en fjällvandring de planerade att göra, men de kom aldrig till fjällen utan bestämde sig för att vandra runt Gotland i stället. Totalt gick de omkring 80 mil.
– Vi gjorde det utan tidspress och som dagsturer. Ingrid körde oss till det ställe vi hade stannat gången innan, och eftersom det inte fanns mobiltelefoner då var vi tvungna att beräkna när och var hon skulle hämta oss sedan. Det är ett minne för livet.
Ingvar är en stor förespråkare av Almedalsveckan, eller "Palmedalen", som det ibland kallas efter hans vän och föregångare Olof Palme som en gång startade det som skulle bli Almedalsveckan. För 53 år sedan ställde sig Olof Palme på ett lastbilsflak utanför Kruttornet i Visby och höll ett tal innan han steg på färjan tillbaka till Stockholm.
– Fram till år 1981 eller 1982 bestod veckan bara av talet. Kjell-Olof Feldt och jag tyckte att det var synd, när så många journalister ändå fanns på plats. Vi kom då överens om att bjuda in några nationalekonomer som fick granska vårt ekonomiska program och så fick Kjell-Olof svara på det. Journalisterna tyckte att det var jätteroligt, så vi fortsatte. Det var alltså början till seminarierna, som sedan har spridit sig, säger Ingvar Carlsson, och tillägger:
– Almedalen är fullständigt unik.
Vad tänker du om veckans utveckling och kritiken mot att den har blivit för stor?
– Jag försvarar alltid Almedalen. Jag tycker att det är fantastiskt, mitt i sommarsverige åker folk över för att uppleva ön. Det är ett stort samhällsseminarium som jag hoppas att pandemin inte knycker. Andra har försökt att ta efter Almedalsveckan men de har inte lyckats. Politik och medier är så centrerat till Stockholm annars, jag ser inte problemet med att de en vecka per år åker någon annanstans.
Allt har dock inte förbättrats till det bättre. En negativ aspekt tycker han är prisutvecklingen som skett på boenden.
– Det har blivit Stockholmspriser. Det fina med Gotland har varit att alla har kunnat komma hit på lika villkor, och det tycker jag är viktigt att slå vakt om. Gotland är inte till för en viss grupp människor utan både gamla, unga, de som har gott om pengar och de som har mindre ska kunna åka hit. När priserna stiger finns en risk att det inte blir så.
En stor fördel med att familjen Carlsson valde att skaffa semesterboende på Gotland var att de fick vara ifred, berättar han. På Gotland upplevde han aldrig någon särbehandling för att han var statsminister, varken positiv eller negativ sådan.
– Jag har fått väldigt många goda vänner här, inte bara inom partiet. Förr reste jag mycket i jobbet och ju längre jag kom från Stockholm desto mer välkomnad blev jag. Den känslan upplever jag på Gotland också.
Enda undantaget berättar han var under Ebbe Carlsson-affären. Då låg fotografer i buskarna kring huset.
– Ibland drog jag för gardinerna för att få vara ifred. Den sommaren blev förstörd, både för mig och för familjen.
Men visst händer det ibland att folk kommer fram till honom på stan eller i matbutiken och hälsar. Likväl nu som då.
– Mina döttrar Ingela och Pia brukade gå 20 meter efter mig för att lyssna på vad folk sa. Jag var inte så intresserad men de tyckte att det var väldigt spännande. En gång gick vi på Östercentrum och då var det en man och en kvinna som började gräla om huruvida det var jag eller inte. Hon fräste till honom "Visst är det Ingvar Carlsson, jag hörde ju det på rösten", säger han.
Det var också vid sommarstugan i Lummelunda som Ingvar Carlsson fattade beslutet att avgå som partiordförande. Den sommaren hoppade han på kryckor efter att ha skadat sig i samband med en tennismatch mot livvakterna. Under semestern på Gotland åkte han till Visby lasarett för ett återbesök.
– Jag skulle träffa en norsk läkarvikarie. Sköterskan blev sur för att läkaren var sen och jag satt där och väntade. När han sedan kom och fick klart för sig att hans första patient för sommaren var Sveriges statsminister blev han lite lätt stressad, säger Ingvar Carlsson och skrattar.
Efter läkarbesöket åkte han tillbaka till stugan och satte sig på gräsmattan nedanför altanen och blickade ut över fiskeläget och havet.
– Jag slog upp whisky i glaset och var ganska deppig. Då kände jag att nu får det vara bra. Jag ville leva ett annat liv efter 38 år, ett liv på mina villkor.
Och det får han. Han ber mig skämtsamt att inte fråga vad han har ägnat sig åt sedan han slutade med politiken, eftersom tiden går snabbt och han betvivlar att han kan redogöra för allt. Men mer tid har spenderats i stugan i Nyhamn, och för skoj skull har Ingvar Carlsson räknat på hur länge han sammanlagt har bott på Gotland under de gångna 60 åren. Uppskattningsvis handlar det om mellan åtta och tio år.
– Jag borde nästan få bli gotlänning. Men jag förstår att det inte räcker med åtta till tio år, men jag kanske kan få kallas gotlandspraktikant.