Strålningen låter som ett lätt knatter
Tosdagen den 19 februari flyger jag till Bromma och checkar in på Hotell Oden, vid Odenplan förstås. Hinner på rummets tv-skärm se Sverige vinna silver i skidskyttets mixtävling, innan jag traskar iväg till Radiumhemmet på Karolinska.
Första besöket hos strålkanonen på Karolinska. Onkologsjuksköterskan May-Louise Attebring, till vänster och sjukhusfysikern Kristin Karlsson ser till så att jag ligger exakt rätt på britsen.
Foto: Petra Jonsson
Inne på sal 2 får jag min första stråldos. Jag ligger på en brits med armarna sträckta över huvudet. Ovanför mig en stor, rund beige strålkanon. Den strålar först nerifrån, sedan rör den sig upp och skjuter strålar ovanifrån. Kanonen brummar lite och själva strålningen låter som ett lätt knatter.
Det är en absurd känsla att ligga där. Finns där några cancerceller att döda? Eller är jag egentligen helt frisk, sedan tumören togs bort? Är jag sjuk eller frisk? Det kan ingen svara på. All efterbehandling är för säkerhets skull.
Medan jag ligger på britsen spelar de musik och från den monterade stjärnhimlen i taket blinkar små lampor tröstande. Det hela är över på några minuter och det känns ingenting.
Uppmuntrande tillrop
Man tillämpar drop-in-tid, man kan själv välja när på dagen man vill gå dit. Ibland får man vänta en stund, men det finns ofta någon att prata med. Kanske om sjukdomen, kanske om något helt annat. Där finns också en dagbok med anteckningar från andra som suttit i samma väntrum. Det handlar oftast om uppmuntrande tillrop, "vi kan och vi ska klara av det här."
16 vardagar traskar jag fram och tillbaka till strålningen. Övrig tid ägnar jag mig åt att träffa vänner, barn och barnbarn, går på bio och försöker se något vackert i ett gråmulet marsstockholm.
På hotellet bor följaktligen varje vecka några gotländskor, som liksom jag ligger under strålkanonen några minuter per dag. Jag träffar några av dem och de verkar osannolikt nöjda och trygga med alla arrangemang. Den som vill kan få ett pentry i rummet, så att hon kan laga egen mat. Mikrovågsugn finns i matsalen. Några av dem har köpt månadskort på SL och ägnar timmar åt att fara runt i buss och med tunnelbana för att kolla in staden.
Den 12 mars går jag över Solnabron till strålbehandlingen för sista gången.
Tillbaka i Visby och tillbaka på jobbet. Nu är det vardag igen. Under hela min sjukdomstid har jobbet med förstående och sunt osentimentala arbetskamrater fungerat som en rehabiliterande avledare. Det har känts bra att koncentrera mig på helt andra saker än min egen sjukdom.
God prognos
Nu väntar kontroller av mig var tredje månad och övervakning under de fem kommande åren. Det finns en viss återfallsrisk de närmaste åren. Först 2013 blir jag friskförklarad. Förhoppningsvis. Min prognos är god. De allra flesta överlever bröstcancer i dag. Om man inte är ung med aggressiv cancer eller har kommit till läkare för sent.
Men visst, ibland kommer tankarna. Finns det några cancerceller i min kropp? Frågor som varenda människa förmodligen ställer sig ibland.
De senaste åren har jag tröttat ut min omgivning med att tjata om hur bra jag haft det. Att jag varit tacksam för att jag varit frisk.
Nu är jag glad över att jag hade förstånd att uppskatta min hälsa. Då innan jag blev sjuk.
I dag betraktar jag mig återigen som frisk och får väl börja vara tacksam igen?
Så jobbar vi med nyheter