John Jonsson, ytbärgare på Sjöfartsverket.
Den 29 augusti förra året utbröt en brand på färjan Stena Scandica som tappade styrkurs och drev in mot Fårö. Motorerna stannade av och elektrikerna ombord kämpade medan vindarna slog hårt mot passagerarfartyget. Ett trettiotal passagerare evakuerades med hjälp av helikopter, och brandmän flögs in från Stockholm till färjan för att släcka branden. Till slut fick man i gång motorerna och Stena Scandica kunde vända om till Nynäshamn, med de övriga passagerarna.
På Gotska Sandön var Sjöfartverkets ytbärgare John Jonnson och hans kollegor stationerade. De väntade på ett evakueringsbeslut som dröjde.
Ett år har gått sedan händelsen som fick Gotland att stanna upp – men John Jonsson och de andra inblandade är fortfarande strandsatta med frågor.
– Vi har inte fått se någon utredning, det var mycket som hände som man är nyfiken på. Lastbilen som började brinna, varför gjorde den det? Hur har man resonerat och varför drog de ut på evakueringen? undrar John Jonsson.
John Jonsson och hans kollegor väntade och såg att brandmännen gick ombord på färjan. Dels var sjöräddningen i beredskap ifall något skulle hända med brandmännen, dels inväntade de ett evakueringsbeslut från befälhavaren. Men beslutet dröjde.
– När vi kom ut till Sandön så ser vi folk påklädda ute på däck, som stod och väntade. Så jag undrar fortfarande varför man flög ut brandmän som gick ner på färjan utan att vi evakuerade passagerarna, säger han.
12.30 utgick larmet till Sjöräddningscentralen i Göteborg. Sex timmar senare stod John Jonsson fortfarande på Gotska Sandön och väntade.
– De dröjde till 18.30 med evakueringsbeslutet. De sa att de väntade på bogseringsbåten, men det kunde man räkna ut att den inte skulle komma fram i tid. Det är frustrerande. Man hade redan identifierat äldre och andra prioriterade grupper. Och nu väntade man med evakueringsbeslutet till solen gick ned och det blåste som mest.
Bosse Wärestam och frun Valentina, strax efter att de blivit evakuerade. ”Röda korset var till stor hjälp och de ska ha en eloge”, säger Bosse Wärestam.
Två av de 30 passagerarna som evakuerades är Bosse och Valentina Wärestam. Strax efter att de vinschades upp till helikoptern berättade de för Helagotland att de inte var särskilt oroliga under branden. Nu, ett år senare, ser Bosse Wärestam tillbaka på händelsen och har funderat lite i samma banor som ytbärgaren John Jonnson.
– Vi satt ju på däck med massor av andra människor och undrade vad de håller på med. Det var ju så många båtar runt omkring oss. Vi fick ingen lysande information. Min fru var lite orolig men inte jag, jag är van sjöfarare, säger han.
Bosse Wärestam och hans fru Valentina var på väg till Riga för att hälsa på sin dotter som bor i Lettland. Men eftersom färjan inte kom längre än till Gotland reste makarna ned till dottern med flyg ett par månader senare i stället. Men i år tog de ett av rederiets systerfartyg ned, inget som oroade de nyss hemkomna passagerarna.
– Men det blev lite följder efter det som skedde i fjol. Bilen var skadad när vi kom fram till den i Nynäshamn och några dagar senare drabbades jag av ”sudden deafness”. Det är förmodligen från helikopterevakueringen. De hade inget öronskydd och jag gjorde mitt bästa för att hålla för öronen, säger Bosse Wärestam och fortsätter:
– Jag är i princip helt döv på ena örat, det går heller inte att fixa med öronapparat, säger Bosse Wärestam som trots den nedsatta hörseln verkar vara vid gott mod och inte hyser något agg mot varken rederiet eller sjöräddningen.
För John Jonsson och de andra i sjöräddningen tilltog vindarna mer och mörkret trängde sig på, vilket gjorde evakueringen svårare att genomföra. Men ytbärgaren och de andra gjorde ett bra jobb trots att det tog sådan tid med de nödställda passagerarna, menar han.
Har ni någon teori om varför man dröjde?
– Nej, det är befälhavaren som har den informationen, det var han som tog det beslutet. Men det lär ju dröja innan vi får ett svar. Det är det jag är mest frustrerad över. Det är nyttigt för alla att få ett svar, säger John Jonsson och tillägger:
– Men man kan aldrig säga att det var ett felbeslut dagen efter, när det gick bra. Det var ju rätt att avbryta evakueringen. Det blev bra ändå till slut.
John Jonsson säger att han inte har blivit tillfrågad om en intervju från haverikommissionen. Han har ingen aning om varför de inte tillfrågat honom som ändå ledde räddningsoperationen.
Rapporten kommer ut inom tre veckor, berättar den danska myndigheten.
Utredningen, som ligger på danska haverikommissionen eftersom Stena Scandica gick under dansk flagg, är inte färdigställd ännu. Men man är på god väg att reda ut vad som hände den 29 augusti för ett år sedan.
– Vi är i princip färdiga med utredningen. Den skickas just nu mellan olika instanser, så vi väntar på deras godkännande. Förhoppningsvis är den offentlig inom tre veckor, det är vad jag tror, säger Morten Fredriksen, utredare vid Danmarks marina haverikommission (DMAIB).
Jonas Bäckstrand leder Haverikommissionens utredning.
Svenska haverikommissionen understödjer den danska utredningen eftersom man var på plats vid tillfället.
– Vi samarbetar med den danska utredningen och bidrar med det vi vet eftersom vi var på plats. Vi har pratat med räddningstjänsten och delger informationen till den danska utredningen, säger Jonas Bäckstrand, utredningsordförande på Statens haverikommission.
Han kan inte säga något om varför branden startade eller vad som hände efter det.
Varför väntade man med att evakuera passagerare?
– Jag kan inte säga något konkret om just den här händelsen. Men generellt sett så vill man undvika evakuering. Det är oerhört risktagande att lyfta folk med helikopter. Nuförtiden bygger man fartygen för att alla ska kunna stanna kvar i dem, vid exempelvis en sån här situation, säger Jonas Bäckstrand.