Sture valde en annan väg

Han skulle bli mjölkbonde. Nåt annat fanns inte.Men ju mer han utbildade sig, desto större blev insikten om att det skulle bli väldigt svårt att få lönsamhet på den lilla gården på Sudret.Så det blev inga kor.Sture Söderström valde en annan väg. Den tog honom bland annat till Afrika, Ryssland och Ukraina.

UPP. Sture Söderström fäster trädgårdsbordet som han sedan ska hissa upp till uteplatsen vid trädhuset.

UPP. Sture Söderström fäster trädgårdsbordet som han sedan ska hissa upp till uteplatsen vid trädhuset.

Foto: Tommy Söderlund

Gotland2008-06-05 04:00
- Vi kan väl ta intervjun i trädhuset, föreslår han när jag ringer för att bestämma en tid.
Sture Söderström bor vid Petsarve i Vamlingbo, på gården som hans pappa köpte 1941.
Sedan ett par år har han också ett litet hus uppe bland trädkronorna, tolv meter över marken. Via en smal stege och en svajande hängbro tar man sig upp till plattformen som är upphängd på kedjor i två gamla ekar.
- Träden måste kunna röra sig, förklarar han när vi kommit upp.
Och då rör sig också plattformen med det lilla huset. Ganska häftigt!

En värld utanför Gotland
Föräldrarna var mjölkbönder och det var den självklara framtiden för Sture. Det trodde han länge. Han slutade skolan efter sjuan, jobbade som dräng i Viklau och sedan i Tyskland. Efter lumpen blev det Lövsta och sedan några år på skolor i Skåne och som arbetsledare på en stor gård. Så blev det lantbruksuniversitetet i Alnarp.
- Min pappa dog 1968, precis när jag var i sluttampen på Alnarp. Jag tog över gården men då var korna redan borta.
Sture läste pedagogik och återvände till Lövsta som lärare. Han gifte sig med Ella och de fick barnen Jimmy och Cilla. Och sedan insåg han att det fanns en värld utanför Gotland. Det blev ett annat alternativ än att driva lantbruk.

Ett fantastiskt äventyr
1977 åkte hela familjen till norra Zambia i Afrika för att arbeta i ett biståndsprojekt initierat av Olof Palme. Sture undervisade människor som skulle bli rådgivare inom lantbruket.
- Det var ett fantastiskt äventyr. Mitt ute i obygden. På fritiden åkte vi runt mycket i de stora naturreservaten och det var ren tur att man klarade sig med livet i behåll. Jag insåg inte hur farlig en lejonhona med ungar kan vara utan försökte jaga iväg henne med en yxa.

Svår återanpassning hemma på ön
Efter tre år återvände familjen till Gotland. Återanpassning var en större kulturkrock än att resa ut.
- Det var svårt, det var besvärande hur folk såg på saker och ting och hängde upp sig på småsaker. Hur orkar de, tänkte jag.
Familjen återvände till Afrika och Sture arbetade med bistånd där under nästan hela 1980-talet, först i Kenya och sedan i Tanzania, där var med och byggde upp en yrkesskola från grunden, med en uttalad lågkostnadsprofil.
- Jag är kluven inför det här med bistånd. Bistånd är en gåva som mottagaren inte kan återgälda. och det korrumperar. Jag valde utbildningsmeriterande biståndsarbete och där brukar det bli mindre korruption.
Tillbaka på Gotland 1990 behövde Sture inte vara arbetslös särskilt länge. Han fick ansvar för den stora Gotlandsutställningen året efter och det renderade ett nytt uppdrag i Ryssland.
- Jag var anställd av en grupp stora svenska företag, bland annat Tetra Laval, för att ordna och sköta en utställnings- och konferensanläggning åtta mil från Moskva och planerade kurser tillsammans med ryssarna.
Sture har alltid haft lätt för språk, men den ryska myndighetskulturen var svårare att begripa sig på. Han fick känna på att bli ifrågasatt och illa behandlad, speciellt när han försökte hjälpa andra utlänningar.

Ingen entreprenör
Tillsammans med en lettisk man, som på ferier gett Sture insikt i det ryska språket, och en före detta KGB-major startade han företag. De köpte bland annat handtruckar billigt i Ryssland som de sålde med god förtjänst i Sverige.
- Men jag är ingen entreprenör. När det gäller investeringar vill jag ha både hängslen och livrem och det håller inte. Man måste våga. Så det blev ingen långvarig historia, skrattar Sture.
I mitten på 1990-talet hjälpte han Carl Sturén och Johan Bodén som skulle starta tomatodling och konservfabrik i Ukraina. Det blev senare framgångssagan Chumak.
- Jag tror att jag var med som förkläde eftersom jag varit en del i Ryssland och kunde en del språk, men det behövdes egentligen inte. De herrarna var väl kompetenta att klara sig på egen hand, trots sin ungdom.
Han avslutade 1990-talet med att på uppdrag av Västra Götalands resurscentrum arbeta i Karelen för att få igång mejerier som kollapsat vilket lett till att barnen inte fick tillräckligt med mjölk. Arbetet resulterade i en satsning på kvinnorna där och ett mobilt mejeri.

Enorm spännvidd
2000-talet har Sture ägnat åt Gotland. Bland annat gårdsgolfen som sonen hade dragit igång på Petsarve. En mindre pretantiös golfbana där alla kan prova på golf, utan gröna kort eller egna klubbor. Han har också engagerat sig i det lokala föreningslivet.
- Spännvidden är enorm mellan hur vi ser på människor i Sverige och i de andra länder där jag arbetat. Här är vi ganska godtrogna och ser en person som okej tills han har bevisat motsatsen. I Afrika och Ryssland är det precis tvärtom.
Så var det det där med trädhuset, varför byggde han det?
- Jag gick och räfsade och lyssnade på ett BBC-program. Det handlade om att man byggt trädhus i ekar. Jag lyfte blicken, tittade på de här två ekarna och tänkte att varför inte?
Med hjälp av engelska vänner och en stor kran från Hamra blev huset verklighet. Nu fattas bara ett litet utedass i andra ändan av plattformen.
I höst väntar nästa äventyr. Sture och Ella Söderström ska cykla till Konstantinopel, eller Istanbul som det nu heter.
- Vi åker med svågerns gamla husbil från 1971. Jag cyklar på förmiddagarna och Ella på eftermiddagarna.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!