Svår och dyr sanering i Vall

Kreosot, som under femtio- och sextiotalen flitigt användes till att impregnera stolpar och brädor på Södervägs brädgård i Vall, finns nu i grannarnas brunnar.
Inte i alla, utan i de som ligger norr om brädgården i nedförsbacke från sågen.
Kreosot är segt och trögflytande och en mardröm att städa bort.
Mätningar visar att ämnet har spridit sig minst 450 meter från sågen. Längre än så har länsstyrelsen inte mätt och planerar inte att göra det heller.
Någon gång måste vi komma till åtgärd. Vi kan inte mäta hur länge som helst, det tar tid och kostar för mycket, säger Mattias Vejlens.
Han berättar också att en rapport med saneringsförslag snart ska skickas vidare till Naturvårdsverket för genomgång.
Det sprider sig
En sak är säker, kreosot försvinner inte av sig själv. Det finns exempel på platser som hundra år efter utsläpp ännu har kvar höga halter av ämnet.
Berggrunden vid Vall är lerig och suger åt sig impregneringsmedlet som tar sig in i kalkstenens sprickor. Det ligger fast i berget och tar sig sedan vidare med vattnet som strömmar igenom.
Anlitade konsulter har kommit fram till ett förslag om sanering i tre faser.
Först och främst gäller det, i en första fas enligt förslaget, att riva impregneringsbyggnaderna och gräva upp kreosotkällor i jord och sediment och säkra dricksvattnet för hushållen runt om. En lösning är att ta vattnet från annat håll.
I fas två gäller det att fram och välja en metod som man ska använda för att rena grundvattnet och berget.
Ett förslag är att pumpa grundvatten och försöka öka rörligheten av kreosotföroreningen, till exempel genom tillsats av kemikalier eller uppvärmning.
Det finns en massa metoder, men man måste göra noga undersökningar på hur sprickor i berget förbinder sig med varandra, så att föroreningarna inte beger sig iväg åt annat håll, säger Mark Elert från Kemakta Konsult AB.
Olika metoder
Vilken metod som är bäst beror helt på hur det ser ut i det aktuella området.
Därför måste man göra fler undersökningar. Den sista och tredje fasen är att genomföra saneringen av grundvattnet.
Det viktigaste nu är att man tar upp det som finns i jorden och sedimenten och ser till att de som bor i närheten har ett bra dricksvatten. Sedan tror jag att man antingen ska prova med värme eller tillsatser till vattnet att pressa ut kreosoten med, säger Mark Elmert.
Den slutliga rapporten är färdig om ungefär sex veckor.
Allt som allt kan hela saneringen utan att överdriva komma att kosta flera tiotals miljoner kronor.
Bara huvudstudien, för att komma fram till allt det här, har kostat drygt en miljon kronor.
Vad händer nu? Samtidigt som rapporten färdigställs gör länsstyrelsen en skälighetsavvägning och en ansvarsutredning.
Enligt miljöskyddslagen från 1969 har verksamhetsutövaren ansvaret.
Ansvarsfrågan
Ansvar är en sak men, går man in och tittar på vem som ska stå för kostnaderna.
Då ser man till vem som har störst ansvar för den faktiska föroreningen och när den skedde, berättar Lena Johansson på länsstyrelsen.
Ju närmare verksamheten är i tiden, desto mer ansvar får ägaren.
Eftersom det var så pass länge sedan verksamheten var i gång med full kapacitet, tycker man att det är oskäligt att ägaren ska ta hela ansvaret.
Efter 1970-talet har brädgården trappat ned takten.
En annan aspekt som man tar hänsyn till är hur tillsynsmyndigheterna under den perioden har kontrollerat företaget.
Enkelt förklarat går det inte att lägga allt ansvar på ett företag i dag, som för femtio år sedan handlade efter den tidens synsätt, när det gäller att bevara miljön.
Nu ska rapporter och utredningar överlämnas till Naturskyddsföreningen, som ser över vad som ska prioriteras, kreosot i Vall eller andra miljöskadade områden i landet.
Kostnader
Men de kommer troligtvis att kräva, berättar Lena Johansson, att Gotlands kommun tar det så kallade huvudmannaskapet.
Det vill säga att det är kommunen som ser till att söka statligt bidrag och se till att saneringen blir gjord.
Oavsett utfallet kommer en viss del av kostnaden troligtvis att läggas på dödsboet efter det företag som har drivit verksamheten.
Procentsatsen blir nog inte så stor. Mellan fem och tio procent skulle jag tro, säger Lena Johansson.
Den kostnaden krävs då från dödsboet, som inte är skiftat, och drabbar inte arvtagarna direkt som privatpersoner.
Resten betalas med eventuella statliga bidrag eller så får kommunen gräva rejält i sin redan skrala kassa om saneringen alls ska kunna genomföras.