Svåra beslut om vårdprioriteringar
Prioriteringar i vården är inget nytt.Det har förekommit i all tid. Även utan att de framtvingats av sparpaket.
Vad dagens diskussioner syftar till är att skapa enhetliga, nationella, konkreta regler för hur prioriteringarna ska ske.
"Vårdens svåra val"
I cirka tio år har frågan utretts och debatterats. Frågan om hur sjukvårdens resurser ska användas; hur de ska fördelas.
Vilka verksamheter som ska omfattas av den allmänna sjukvården? Vad som ska prioriteras högst, vad som kan väljas bort?
Alla dessa frågor ville man från statsmakternas sida för fram i ljuset. Val och ställningstaganden inom vården måste ske genom öppna prioriteringar, menade man. De får inte göras outtalat, i det fördolda och kanske även omedvetet.
En utredning tillsattes och dess slutbetänkande "Vårdens svåra val" blev vägledande när riksdagen gick till beslut i april 1997. Då antogs en så kallad etisk plattform och enligt den är det tre principer som ska styra prioriteringarna i hälso- och sjukvården:
Människovärdesprincipen
Behovs/solidaritetsprincipen
Kostnadseffektivitetsprincipen
Ramarna fanns 1997
Samtidigt (1997) fattade riksdagen också beslut om två tillägg i hälso- och sjukvårdslagen. Tillägg som styrker främst de två första principerna, de om människovärde och behov.
I paragraf 2 står att läsa:
"Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården ska ges med respekt för människornas lika värde och den enskildes värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården."
Och i paragraf 2a står:
"Varje patient som vänder sig till hälso-och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd."
Blåslampa
Redan 1997 hade man således ramarna. Själva tillämpningen skulle en nationell delegation utreda, den fick namnet Prioriteringsdelegationen och kom med sitt slutbetänkande 2001. Och Socialstyrelsen fick i uppdrag att vara något av blåslampa och se till att prioriteringsprocessen intensifierades ute i landstingen.
För det var där man lade huvudansvaret. Ute hos sjukvårdshuvudmännen; det var där prioriteringarna skulle konkretiseras med utgångspunkt från de tre principerna i plattformen.
En omöjlig uppgift
Men arbetet har gått trögt. Och ibland har föreslagna prioriteringar måst dras tillbaka, som till exempel i Östergötlands landsting.
Prioriteringar är svårt, extra svårt inom ett så känsligt område som sjukvård. Och särskilt när man har en lag som säger att "vården ska ske på lika villkor för hela befolkningen". Hur ska då ett enskilt landsting kunna besluta att viss typ av behandling inte ske ges? Behandlingen kanske beviljas i grannlänet.
- Jag tycker det är en omöjlig uppgift för ett enskilt landsting, säger Katarina Michanek, sjukvårdsstrateg i Gotlands kommun.
Prio på nationellt plan
Hon och många med henne hoppas och tror att prioriteringarna hamnar på ett nationellt plan. Att vi får ett nationellt regelverk även för tillämpningen av prioriteringarna inom hälso-och sjukvården.
- I och med vårdgarantin har man inom många specialistföreningar gjort genomgångar av varje diagnos, och med dem som underlag tror jag det är möjligt att så småningom få beslut om nationella prioriteringar, säger Katarina Michanek.
Så jobbar vi med nyheter