Svegsjö ? först ut på Sweden Rock

Sweden Rock Festival, eller Sweden Rock som den kallas i folkmun, är den svenska festivalscenens verkliga Askungesaga. Från att ha startat 1992 som en högst marginell företeelse där arrangörerna hyste en förkärlek för tung rockmusik och hårdrock, har festivalen sedan dess exploderat i både antalet besökare och den musikaliska inriktningen.
För där man under de första åren blandade upp de tunga namnen som Nazareth och Wishbone Ash med lättviktare som svenska Sinners och Stonecake, har man med åren renodlat urvalet till att innefatta hårdrock ? och alla dess subgenrer. För hårdrocken skiljer sig inte nämnvärt från andra genrer på den punkten. Det finns mängder av undergrupper och många hårdrocksmusiker strävar efter att hela tiden experimentera fram nya varianter.
Men tyngdpunkten för Sweden Rock är ändå den nostalgiska hårdrocken som regerade på hitlistorna på åttiotalet. En musikalisk epok då band som Whitesnake, Mötley Crüe, Accept, Van Halen, Judas Priset, WASP och kanske Helix satte dagordningen. Så just här är festivalen inte särskilt framåtsträvande, även om man försöker att blanda upp de stora och inte sällan givna dragplåstren med band som inte är lika bundna av hårdrockens standard-mall.

Som det svenska hårdrocksbandet Thyrfing där gotlänningen Henrik Svegsjö är gitarrist. Över fyra album, ett femte börjar spelas in efter jul, har Thyrfing blandat upp sin version av metallen med folkmusikens ofta mytiska och episka ton. Det är en fuktigt mörk och inte sällan dyster sago-influerad värld som målas upp på bandets pamflett. På de promotionbilder bandet skickat ut är miljön som hämtad ur ett mardrömslik sekvens av Bröderna Grimm, där det onda hela tiden lurpassar i vassen och där mörkret ligger som en tung filt över berättelsen.
Jag förstår det inte alltid, men det är svårt att inte fascineras över bandets olika vindlingar mellan träskmarker, takter och harmonier.
Det är folklore stöpt i en form av digerdöd, vikingar och rasande snabba gitarrslingor. Musik som befinner sig väldigt långt från Sweden Rocks publikfriande sida, men som förra veckan bokades till festivalen.
? Metal och folkmusik har egentligen ingenting gemensamt och eftersom metallen ofta är en konservativ genre så det är ganska kul att blanda upp musiken, säger Henrik Svegsjö. Flera av oss i bandet är väldigt inne på folkmusik och lyriken är ofta inspirerad av folksagor, från till exempel Sverige, Island och Finland.
Han har lunchrast från jobbet som grafisk formgivare och förklarar hur man kombinerar ett vanligt liv med jobb och räkningar med det andra livet som turnerande rockgitarrist med Tyskland, Holland och Belgien som främsta arbetsplats. Bandet har bland annat spelat på den respekterade och mycket inflytelserika hårdrocksfestivalen Wacken Open Air.
? Det fungerar ganska bra. Alla i bandet har arbeten vid sidan av musiken så vi är mer eller mindre tvungna att anpassa vårt spelschema efter alla sex viljor.
När kom du med i Thyrfing?
? Det var omkring 1997 och sedan åkte vi ut på turné årets därpå. Vi firar faktiskt tioårsjubileum nästa år, berättar han. Jag kände sångaren sedan tidigare, så de hade hört en del av mina tidigare grejer och gillade antagligen vad de hört. Och när de behövde en gitarrist så var det klart.
Hur känns det att spela på Sveriges största hårdrocksfestival?
? När det blev klart någon gång i förra veckan så kändes det självklart väldigt kul. Det är inte så ofta vi spelar på några större ställen här hemma utan det är mest utomlands, så det ska bli jävligt roligt att spela för folk man kanske känner, lite polare och så där som åker ned för att lyssna på hårdrock och festa.
Vid sidan av Thyrfing är Henrik sysselsatt med ett elektroniskt soloprojekt och till våren kommer debutalbumet, under namnet 13:th Exile.
? Jag var ute på krogen och upptäckte att musiken de spelade på klubben var dålig, så jag gick hem och satte mig vid datorn och gjorde en sorts hybrid mellan electro och industri.
Så det är dansvänligt?
? Absolut. Men hårt!