Den svenska rödlistan är en sammanställning av enskilda arters utdöenderisk och ger en överblick över tillståndet för Sveriges arter. År 2020 gick igelkotten från att tillhöra kategorin livskraftig, till nära hotad, på listan.
På mycket kort tid har antalet igelkottar i Sverige minskat dramatiskt. Enligt Artdatabanken handlar det om en minskning med 40 procent de senaste tolv åren.
En av många som oroas av utvecklingen är journalisten och författaren Martin Emtenäs.
– Det är framför allt takten på minskningen som är oroväckande, att det har gått så väldigt snabbt, säger han.
I sin bok ”Tusen och 1 art – om biologisk mångfald och mänsklig enfald”, från 2022, lyfter Martin Emtenäs fram igelkotten som exempel för när människans framfart ändrat villkoren för en arts överlevnad.
– Ser man på hur lång tid igelkotten har funnits och jämför det med den korta tid som vi människor har förvandlat igelkottens livsmiljöer, så är det minst sagt häpnadsväckande.
Varför igelkottarna minskat så mycket och så snabbt de senaste åren, vet man inte. Men i takt med att jordbrukslandskapet minskar och fler kör på vägarna minskar också populationen.
– Igelkotten har hamnat i en så konstig fälla. Den har utvecklat sina skyddande taggar för att kunna leva i öppna miljöer. Men den värld den trivs bäst i finns knappt kvar idag, vi människor har tagit bort den. Det som närmast liknar de miljöerna i dag är våra parker och trädgårdar, säger Martin Emtenäs.
Åren 2005-2014 var Martin Emtenäs programledare för Mitt i naturen i SVT. Bilden är från Kristallengalan i Stockholm 2016.
En dödlig ekvation, menar han, eftersom de platserna ofta är inramade av bilvägar. Igelkottarna rör sig över stora områden och risken att bli påkörd är stor. En tredjedel av igelkottarna dör i trafiken varje år.
– Vi har tagit bort igelkottens naturliga miljöer, vilket gör att våra trädgårdar blir som oaser för dem. Men med dödsfällor utanför. Samtidigt är det inte så lätt, vi verkar ju inte vara på väg att avskaffa biltrafiken direkt.
Större och fler sammanhängande grönytor är därför en viktig faktor, som Martin Emtenäs skulle vilja att beslutsfattare tog hänsyn till där det byggs. En annan möjlig insats skulle enligt honom kunna vara att hindra – eller underlätta – för igelkottarnas passage över vägarna.
– Eller under/över vägarna. Man har börjat prata mer om så kallade faunapassager, på platser där mycket vilt brukar korsa vägar. Det kan vara knepigare med igelkottar som rör sig över stora områden. Men kanske att man kan se om det finns särskilt utsatta platser där många olyckor sker.
Igelkottar tros ha funnits redan för drygt 60 miljoner år sedan. De senaste 100 åren har deras livsmiljö förändrats radikalt av människans framfart.
I dagsläget saknas mycket av den vetskapen. Att det inte finns forskning eller statistik kring igelkottens liv är lite märkligt, anser Martin Emtenäs.
– Det är ett så pass igenkänt och omtyckt däggdjur som många brukar stöta på. Trots det har det inte gjorts så mycket forskning på igelkottarna. Det behövs mer information om hur många de är och på vilka platser de minskar i antal.
Men det finns ett större projekt på gång som kanske kan lösa gåtan om igelkotten, eller i vart fall hjälpa till på traven. Under våren har WWF tillsammans med Nordens Ark fått 21,5 miljoner kronor för att hjälpa igelkotten och ytterligare nio arter med betydelsefulla funktioner i naturen. Pengarna kommer från Postkodlotteriet genom det så kallade Drömprojektet.
Till en början, och för att kunna ta reda på mer om varför igelkotten minskar, vill WWF ha allmänhetens hjälp med att räkna dem. Under igelkottsveckan 12-18 augusti uppmanas alla att rapportera in både levande och döda igelkottar.
Trafiken uppskattas ligga bakom en tredjedel av dödsfallen hos igelkottarna i Sverige. Robotgräsklippare, framför allt om de körs nattetid, är en annan stor fara som antingen dödar eller skadar de små däggdjuren.
Martin Emtenäs hoppas att ett projekt som det här ska göra skillnad och förhoppningsvis vända på utvecklingen för arten.
– Det är svårt med rena informationskampanjer om man ska nå brett. Man kan ju tycka att det är vi människor som borde underlätta för de andra djuren. Vi anser oss ju vara kloka och intelligenta, så ansvaret hamnar ju hos oss.
Samtidigt tycker han att det borde finnas förutsättningar för fler och bredare lokala initiativ för att bevara och freda igelkotten.
– Det positiva är att det inte krävs någon direkt lobbyism för igelkotten – vi människor gillar den. Det skulle vara svårare om det handlade om till exempel huggormen, det är inte lika brett stöd för att ha giftormar i sin trädgård.
Martin Emtenäs konstaterar att det borde gå att göra mer, inte minst på Gotland.
– Pinnson [igelkottshonan] är ju verkligen populär här. Man skulle nog kunna crowdfunda räddningsinsatser för igelkotten till och med. Ett väl valt landskapsdjur, kan man verkligen säga.