Med en stor blomsterbukett i handen omfamnar Kazem Najafi Elisabeth Feurst. Det har gått ett halvår sedan han tack vare henne fick stanna i Sverige, och fick chansen till ett nytt liv och en ny framtid.
Khodadad Rahimi fick sitt uppehållstillstånd 2016, Jawid Nasiri fick sitt 2019 och för bara tre veckor sedan blev Ali Bakkar Elisabeths elfte pojke att få stanna. Nu kramar de alla fyra om henne, fyllda av tacksamhet.
– Det var tack vare Elisabeth som jag kom tillbaka till Gotland och tack vare henne jag fick stanna i Sverige, säger Jawid Nasiri och berättar hur han redan hade hämtat sina resedokument hos Migrationsverket i Stockholm för att utvisas till Afghanistan, ett land han aldrig bott i.
Det är i rollen som god man Elisabeth har kämpat för de elva pojkarnas rätt att få stanna. Hon berättar om det senaste fallet, Ali Bakkar.
– Han kommer från ett sönderbombat Aleppo. Hela hans kvarter är bara en grushög i dag, säger hon och berättar om kontakterna med Migrationsverket.
Först sedan Ali fått sin femte handläggare fick han sitt uppehållstillstånd.
– Det otäcka var att han hade fyra olika handläggare, som slutade innan de ens hunnit presentera sig för Ali eller mig, och samtliga tappade bort hans handlingar. Migrationsverket säger att handlingarna "hamnade mellan stolarna", säger Elisabeth Feurst.
Ali är märkbart rörd när han förklarar hur han tog beskedet.
– Det var känslan av att ha suttit i fängelse och att någon öppnade dörren. Det första jag vill göra nu är att ta körkort och att hitta ett jobb, säger han.
För Kazem innebär uppehållstillståndet att han får återse sin familj, som nu får komma till Gotland.
– Det är fyra eller fem år sedan jag träffade dem senast. De har suttit i flyktingläger i Grekland. Det är många timmar jag har väntat och jag ska krama min mamma och pappa, säger han och måttar med handen hur liten hans nu tolvåriga syster var när han såg henne senast.
Det var strax innan den stora flyktingströmmen 2015 som Elisabeth Feurst bestämde sig för att bli god man. Hittills i livet hade hon varit faktajournalist med inriktning på hälsa, livsstil och barn, för tidningar som Hälsa, Må bra och Expressen.
Men eftersom hon ogillar att ligga på soffan är hon också nämndeman och har drivit restauranger, bland annat Bungegården i Fårösund mellan 1976 och 1983.
– Där hade familjerna Palme och Bergman egna bord. Jag har sparat räkningarna till Bergman, de var inte så små, säger hon och visar dåtidens kändisar från gamla tidningsklipp.
Som faktajournalist har hon varit van att fokusera på det som är viktigt och att välja bort det andra. Ett arbetssätt inte olikt det som hon nu jobbar med som god man och i nära samarbete med den gotländska advokaten Marion Norrby.
– Jag måste ta reda på vilka saker pojkarna bär på som ger dem asyl, säger Elisabeth Feurst och berättar att det till exempel kan innebära att leta efter vittnen till övergrepp i hemländerna och googla efter bilder.
Hon förklarar att hennes arbetssätt kräver fullständigt förtroende och att de asylsökande måste våga berätta för henne.
– I Iran och Afghanistan är det dödsstraff på att konvertera från islam till kristendom, eller på att bli ateist. Och är de homosexuella kan vem som helst döda dem, utan att själva bli straffade.
Elisabeth Feurst är också politiskt aktiv, och konstaterar att det i dag är ett hårdare klimat i samhället med fokus mot gängkriminalitet och våld.
– Vi läser bara om några få som förstör. Men om de här killarna läser vi inte i tidningarna, men de är världens snällaste. Vem skriver om Khaled som vaktade getter i bergen i Etiopien? säger hon och berättar att Khaleds mamma hittade honom lemlästad av gerillan och dumpad på en soptipp.
Elisabeth Feurst berättar att Khaled begav sig av på flykt, men att gerillan kom tillbaka.
– Samma dag som hans mamma hade fått sitt tionde barn. De mördade henne istället och tio barn stod utan sin mamma. Det är sådana hemskheter som alla de här pojkarna bär på, säger hon.
Vid 71 års ålder har Elisabeth Feurst inga planer på att bli pensionär, inte så länge världen ser ut som den gör. Just nu jobbar hon för att få två killar från Somalia kvar i Sverige.
– Det skulle kännas väldigt konstigt för mig att inte ta del av samhället och att inte vara aktiv. Jag får en hel del kärlek tillbaka och jag får se hur samhället fungerar – eller inte fungerar, säger hon.