Tallar i Väte dubbelt drabbade

I den gotländska skogen är det tallen som är det dominerande trädslaget. Det är därför inte konstigt om det blir särskilt stor oro om det visar sig att andelen av tallar som inte ser ut att må bra ökar.
Skogsvårdsenheten vid länsstyrelsen hade bett Pia Barklund att vid ett besök på ön i höstas ägna speciell uppmärksamhet åt ett antal tallar i Väte. Skadorna såg ut som långa sår i stammarna. I flera fall var det flera meter långa skador som vallats över av bark.
Här och var i beståndet var träden helt döda och det var oftast grupper av träd som drabbats av de dödliga skadorna.

Törskatesvamp
Pia Barklund konstaterade ganska snabbt att skadorna på tallstammarna orsakats av törskatesvamp. Hon berättade mer om den svampen vid seminariet.
Deltagarna fick veta att det är en rostsvamp som värdväxlar, det vill säga att den lever omväxlande på tallen och på en annan växt. Denna andra växte är ofta tulkört, vilken ju som bekant förekommer flitigt på ön åtminstone på magrare marker. På senare tid har det kunnat konstateras att även spiror och kovall fungerar som värdväxt för svampen.
? Törskatesvampen orsakar döda talltoppar och dödar senare hela trädet, kunde Pia Barklund berätta.
Tallar med döda toppar är inget nytt inslag i skogen. Synen på hur dessa törskator skall hanteras har emellertid skiftat. För femtio år sedan var det helt klart - tallarna skulle tas bort. Sedan har man resonerat som så att de skadade tallarna lika gärna kunde få stå kvar. De utgjorde ingen risk.
Nu är man tillbaks till det gamla.
? Ta bort törskatetallarna! uppmanade Pia Barklund. De sprider sporer vidare.
Träden sprider också sina frön och eftersom de är mottagliga för törskateangrepp bör de inte få resultera i nya träd i skogen.

Rotticka
Törskatesvampens angrepp syns. Värre är det med rottickan. Förhållandet med de undersökta tallarna i Väte är nämligen det att det inte är törskatesvampen som varit dödande utan träden har också utsatts för rottickan, vilket lett till att träden insomnat för alltid.
Det finns två arter av svampen rotticka, en som angriper gran och en som angriper tall och en del andra trädslag.
Svampen slår till när träden har öppna sår. Det mest öppna sår som finns är vid en avverkning, svampen angriper alltsås i första hand stubben. Därifrån jobbar sig svampen vidare och sprider sig via rotkontakter under jord till andra träd. Stubben är mottaglig under ganska kort tid, men risken för angrepp av rottickan ökar när temperaturen är över fem grader. Svampen gillar alltså dagens typ av skogsbruk där gallring och avverkning pågår hela året. När temperaturen kryper udner fem grader är svampen inte farlig.
Förutom sutbbar kan svampen etablera sig i sår på träd.
Det finns en form av bekämpning som går ut på att man direkt vid avverkning sprider ett preparat på stubben. Mestadels sker detta i gallringar, men frågan är om det inte också borde ske i slutavverkningar.
I det nationella perspektivet påstås att rottickan genom sin spridning av rotröta orsakar skador för en miljard kronor om året.
Rottickan är som sagt svår att få syn på. Faktum är det att man har använt utbildade röthundar i jakten på tickan.

Askröta
En företeelse som också ägnades stort utrymme vid seminariet var de utbredda skador på ask som konstaterats bland annat på Gotland.
? Vi vet inte säkert men vi tror att det hela orsakas av två olika svampar, sa Pia Backlund.
Hon höll det för otroligt att det handlade om någon helt ny sjukdom utan att det är en företeelse som blossat upp på grund av väder som gynnat svampen. Möjligen kan det också vara så att ett ökat intresse för att odla ask kan ha bidragit till att man studerat träden ifråga mer noggrant än tidigare.
Det återstår ett detektivarbete innan man från forskarhåll kan uttala sig mera säkert om det som idag kallas askkräfta.
Frågan kom upp huruvida hamlingen av askarna, eller klappningen som det sägs på Gotland, har betydelse för förekomsten av sjukdomen i fråga.
Pia Barklund trodde för sin del inte på något samband men tillade försiktigtvis att det kunde vara tillrådligt med en viss försiktighet då träden hamlas.