Tanzania nästa efter tre års stödarbete

DHR centralt har tillsammans med biståndsorganen Sida och SHIA, svenska handikapporganisationers internationella biståndsförening, projekt i bland annat Tanzania. För fem år sedan fick DHR på Gotland frågan om de ville stödja de handikappade kvinnorna i landskapet Mbeya under några år.
- Vi tackade ja. Från början skulle det vara fyra år, men det har förlängts med två år så 2006 är sista året.
I augusti 2002 bjöds två av kvinnorna i Mbeya, Bahati Bukubilo och Elisabeth Sekile, till Gotland. Under ett par veckor fick de bland annat en inblick i hur vi i Sverige tar hand om handikappade och utvecklingsstörda. Det imponerade eftersom handikappade är en bortglömd grupp i Tanzania och utvecklingsstörda tvingas leva som djur. De får inga bostäder och måste leta mat på gatorna.
- Kvinnor är extra utsatta. De blir sällan gifta, utan bara utnyttjade. Många är ensamstående med barn, säger Anna-Lena Svensson.

Pengar försvann
I Tanzania ska de gotländska kvinnorna besöka åtta byar som omfattas av projektet. Som guide och tolk har de Bo Svensson, stationerad där för DHR:s räkning för att följa projektet, ge råd och kontrollera att pengarna hamnar rätt.
- En del av de pengar vi skickat försvann, så han fick öppna personliga konton för Bahati och Elisabeth så att de i sin tur kan fördela pengarna.
Kvinnorna i Mbeya har bland annat lärt sig tillverka tvål, jordnötssmör och batik och säljer sina produkter på torg och marknader. Man har startat en lånefond där de handikappade kvinnorna får låna pengar räntefritt för att starta företag eller få igång affärer och få bättre möjlighet att försörja sig och sin familj. En del av den vinst de gör används sedan till att betala tillbaka lånet och då kan andra kvinnor få låna.
- Alla lyckas naturligtvis inte, men för var och en som gör det betyder det mycket att få känna glädjen över att utvecklas och klara ekonomin, säger Anne-Marie Nilsson.
Varje år skjuter Sida till nya pengar till lånefonden, och det är de handikappade kvinnorna själva som bestämmer hur de ska användas. Men det är även mycket annat de behöver hjälp med. Anna-Lena Svensson brevväxlar med Bahati och Elisabeth sedan de var här för tre år sedan. Just nu är det broderimaskiner och fler rullstolar som står på önskelistan. Rullstol har de fått tag på en och i helgen ordnades en loppmarknad för att få in pengar till en broderimaskin.
- Sedan de besökte Gotland har vi varje år hoppats kunna åka ned och besöka dem, men det har aldrig funnits pengar. Men i år har vi lyckats få ihop 50 000 kronor från Sida och DHR centralt så i mitten av augusti åker vi och blir borta i två veckor. Vi flyger till Dar es Salaam och åker sedan de 80 milen till Mbeya.

"Man får aldrig ge upp"
- Det ska bli spännande och roligt att träffa kvinnorna och se hur de utvecklats. Och det som är spännande med besök i andra kulturer är att man trots skillnaderna alltid hittar samband, sådant som deras och vår kultur har gemensamt. Man känner att det finns hopp. Man får aldrig ge upp, säger Anne-Marie Nilsson.
Det är givande att jobba med projektet tycker både hon och Anna-Lena Svensson.
- Man får en annan syn på saker och ting, och vi vet att vår hjälp gjort nytta. Vi har bland annat bidragit till att de börjat tillverka knäskydd av gamla bildäck och fått igång produktion av bättre och lättare kryckkäppar.
Samtidigt är marginalerna små och kvinnorna sårbara. Blir barnen sjuka innebär det utgifter som de kan ha svårt att klara.
- I senaste brevet berättade Bahati, som är ensam med två barn, att hon satsat sitt kapital på att köpa in varor som hon skulle sälja. Under transporten välte lastbilen och hennes varor blev förstörda. Nu står hon utan pengar och möjlighet till försörjning. Vi ska försöka stödja henne lite extra, säger Anna-Lena Svensson.
Nästa år avslutas projektet. Då är tanken att kvinnorna ska klara sig själva utifrån de kunskaper, den utrustning och annat som de här åren har givit dem.
- Alla kommer kanske inte att göra det, men vi hoppas att vårt stöd och vår hjälp har bidragit till att några av dem fått nya möjligheter till ett självständigt och drägligt liv.