Tar hästboken på största allvar

Lin Hallbergs ungdomsböcker handlar om de stora känslorna, om ilska, sorg, skuld och försoning. Miljön är stallet, men hennes sätt att skildra relationer fångar fler än de hästbitna.

Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

Gotland2011-12-21 04:00

Resväskorna är nyss uppackade, för den här gången. Författaren Lin Hallberg har bestämt sig för att rida och skriva sig igenom världens hästkulturer.

I höstas kom "Vem är du Johanna?" om en strulig ridtjej som återvänder till sin pappa på Island som hon tappat kontakten med efter många år i Sverige. Nästa bok ska handla om gauchokulturen, men resan till Argentina blev inte riktigt som hon väntat sig.


Famlar lite
- Om jag har en historia? Jo, jag tror det, även om jag famlar lite nu. Men det är inte den historia jag hade tänkt mig. Mina romantiska drömmar om Pampas, vidderna och en liten stad vid busslinjens slut hittade jag inte i Argentina.

Kanske blir det en bok med mer, och efterlängtat, världssamvete än i hennes tidigare hästböcker. I dag är Pampas uppodlat, miljöeffekterna av den genmodifierade sojan syns alltmer, och de cartoneros, sopsamlare, som Lin Hallberg såg gjorde djupt intryck.

- Jag åkte dit för att få veta mer om gauchon, men blev kanske mer fascinerad av hur krisen påverkat människorna. En hel medelklass bara raderades.


"Jag är stolt"
Lin Hallberg har ägnat större delen av sitt författarskap åt hästböckerna, över 30 stycken sedan debuten 1996. Att utgå från stallet var självklart för henne - som tillbringat hela sitt liv nära hästar och ridskola. Men det är först på senare år som hon har vågat slå sig för bröstet.

- Jag har alltid drömt om att bli författare. Det dröjde tills jag var 40 år och då var det med en hästbok. På ett sätt kändes det som ett nedköp, för att hästböcker har så låg status. När andra sade att jag skrev hästböcker var jag jättenoga med att påpeka: "ja, men jag skriver andra böcker också".

En anledning till att hon nedvärderat både sina böcker och sin karriär tror hon är att man redan som hästtjej bemöts nedlåtande.

När hon reste till Mongoliet för att skriva om ridkulturen där började hon reflektera över attityderna gentemot hästböcker.

- Jag bestämde att jäklar, det ska jag inte gå på igen. Jag är stolt över mina hästböcker. Inget av det jag skriver är hafsverk, böckerna är värda att tas på allvar.

De senaste åren har det hänt något med hästböckernas status, och Lin Hallberg har definitivt påverkat den utvecklingen. Hon tycker att det lossnade med "Adzerk - den vita hingsten", resultatet av resan till Mongoliet som också belönades med Barnens Romanpris 2010. En bok som togs på allvar även av litteraturkritiker.


Drev ridskola
I slutet av 1980-talet flyttade Lin Hallberg från England hem till Sverige tillsammans med sina två söner och en uppsättning ponnyhästar - ett resultat av åren som uppfödare.

Väl hemma drev hon en ridskola med shetlandsponnyer och med ridskoleåren i färskt minne låg det nära till hands att skriva om shetlandsponnyn Sigge, trots att hon inte tänkt skriva fler hästböcker.


Genombrottet
Sigge-böckerna blev hennes stora läsargenombrott, och en chans att satsa helhjärtat på skrivandet.

- De första 10-15 hästböckerna skrev jag verkligen utifrån min barndoms romantiska hästdrömmar. När jag satt på tåget kunde jag galoppera fram genom landskapet och såg jag en snygg häst visste jag hur det skulle vara att äga den. Men med böckerna om Sigge befann jag mig plötsligt i min egen verklighet, och kunde närma mig ett eget språk. Med de senaste ungdomsböckerna känner jag att jag verkligen har kastat loss. Jag har hittat en egen röst.

+ Pia Hagmar är vid sidan av Lin Hallberg vår mest kända hästboksförfattare i dag. Hennes böcker om Klara är väldigt populära och har också filmatiserats.

+ Walter Farley har skrivit klassikern "Svarta hingsten", om Alec som förlorar sin pappa i en färjekatastrof, men som räddar livet på en svart häst, som i sin tur räddar Alecs liv.

+ "Silas och den svarta hästen", "Rid i natt, Silas!" och ytterligare ett antal böcker om Silas och hans svarta sto är skrivna av danska Cecil Bödker.

+ Klassiska "Min vän Flicka" från 1942, av Mary O’Hara.

+ I Sverige förändrades hästböckerna på 1950-talet, de blev flickböcker snarare än pojkböcker och blev också realistiska på ett sätt som de utländska böckerna inte var. Lisbeth Pahnkes långa bokserie om Britta blev ett startskott för genren hästböcker. Den första, "Britta rider Hubertusjakt", kom 1966.

+ Nan Inger Östman skrev hästböcker på 1960- och 70-talen, bland annat "Sedan red jag Dunet". Vardagsrealism om än daterat.

+ På Facebook finns (den lilla) gruppen "Vi som läser hästböcker fast vi är vuxna!", men hästböcker för vuxna är sällsynta. Ett undantag är "Insekternas sång" av Kristina Sandberg som utspelar sig under ett par sommarveckor på ett ridläger.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om