Många, många hade i lördags sökt sig till Östercentrum i Visby, för att visa sitt avståndstagande mot våldet i samhället. På plats fanns politiker och tjänstemän, poliser och präster, röda korsare och folk från brottsofferjouren.
Där fanns också många av den mördade 28-åringens anhöriga, som valt att närvara.
Mest av allt fanns där dock medborgare. Hundratals.
Flera hade plakat med sig. "Stoppa våldet!" sade ett. På ett annat stod det "Du behöver inte gilla alla - och du behöver inte banka på alla du inte gillar".
Kommunalrådet Lars Thomsson inledde med en tyst minut, för eftertanke och vördnad. Östercentrum blev stilla, medan facklornas rök steg mot en jämngrå sky och tårar varsamt torkades med varma vantar.
Medborgarna
Så tackade Lars Thomsson för att så många kommit för att säga nej till våldet och ja till livet. Han konstaterade att det senaste i en rad grova våldsdåd på ön var fullständigt meningslöst och obegripligt. Så reflekterade han över vad det är som sätter gränserna i ett samhälle.
Själv hade han kommit fram till att det är medborgarna. Lars Thomsson menade att instanser som kommun, polis, rättsväsende och de sociala myndigheter absolut också har ett ansvar, men:
- Var och en av oss sätter gränserna för vad som är okej. Vi avgör om det är okej att sparka på någon som ligger, eller gå ut med en kompis som har kniv. Det är inte de få stora insatserna som gör skillnad, utan de många små. Varje enskild medborgares enskilda insats.
Lennart Koskinen menade att temat för stunden och tiden måste vara "väga vägra våld" - och det fick han folksamlingen att säga högt, tre gånger.
Dåliga signaler
- Signalerna att man måste beväpna sig med kniv för att skydda sig är inte bra, sade biskopen och menade att föräldrar bör beväpna sig med tålamod och omtanke, och unga med mod att säga ifrån och att be vuxna om hjälp.
Så tog sig folksamlingen sakta, längs halkiga backar, till Visby domkyrka och stiftsmässa på temat icke-våld. Lennart Koskinen påtalade att det inte finns något svenskt motsatsord till våld.
- Är motsatsen till våld så ovanlig att vi inte har ett ord för det? undrade han retoriskt och lyfte så fram hebreiskans "shalom", som betyder fred eller frid - vilket han önskade alla och envar.
Ordet återkom flera gånger under mässan.
Bad för alla
Inger Harlevi läste en förbön:
- I dag ber vi särskilt för Lasse som blev det senaste offret för våldets vansinne. [...] Vi ber för hans hustru och lilla barn, för släktingar och vänner. Vi innesluter också honom som höll i kniven i våra böner. Vi förstår inte vad som hände, utom att det onda grep honom. Hjälp honom att så småningom själv komma till insikt och låt det som skett bli en påminnelse till oss alla om vapnens farlighet.
När stiftsmässan avslutades hade världen utanför bäddats in i vintervit mjukhet.