De är tre vanliga tjejer i 17-18-årsåldern och de bor i Vänge, Gothem respektive Västergarn.
För en tid sedan fick de dock en mycket ovanlig - vi kan nästan kalla den unik - uppgift: håll ett tal för kronprinsessan Victoria och prins Daniel, på temat teknik och framtid.
- Ett stort ämne som kan bli precis hur brett som helst, konstaterar Alexandra Johansson och får medhåll av Virginia Gräsman och Johanna Utterberg.
GT träffar trion i en sal i A-huset på Christopher Polhem-gymnasiet (var annars?), en förmiddag drygt en vecka efter det kungliga besöket på Gotland, när allting återgått till det normala.
Virginia, Alexandra och Johanna är de enda tjejerna i den klass på 20 elever som går andra året på sin tekniska utbildning. Exakt varför just de fick frågan om att förbereda och hålla ett tal om Gotlandsuppfinnaren och industrimannen Christopher Polhem vet de inte, men likväl var det både intressant, spännande och lärorikt att bli en av de utvalda.
- Det var en stor ära, förstås, säger Johanna.
Christopher Polhem
De tre tjejerna medger att de inte visste jättemycket om Christopher Polhem innan de fått frågan om att föreläsa kring honom och temat teknik.
- Vi visste ju att han var en uppfinnare och att han kom från Gotland, så långt var vi med förstås, skrattar Alexandra Johansson.
- Och så kände man ju till en del av hans uppfinningar, som Polhemslåset, säger Johanna Utterberg.
Men i takt med att de tre pluggade in nya kunskaper kring Christopher Polhem och hans gärning, växte också såväl förståelsen som intresset för teknik.
- Man fick en större bild av honom. Han har faktiskt blivit lite bortglömd, tycker Virginia Gräsman.
Framtidsplaner
- Och så var det lärorikt också hur man arbetar med ett tal. Vi fick ju skriva det ända från början, och det var svårt att veta hur de egentligen ville ha det, resonerar Johanna Utterberg och syftar då på organisationen bakom Polhem 350, den utställning som ligger till grund för Polhemsåret och det kungliga sällskapets hela anledning till att besöka Gotland just i vår.
Men teknikstuderande som de är hade förstås Johanna Utterberg, Alexandra Johansson och Virginia Gräsman ett stort teknikintresse redan innan de fick uppgiften att föreläsa om Christopher Polhem, även om de inte har sina framtidsplaner helt utstakade riktigt än.
- Arbetsmöjligheterna ser bra ut när man har gått tekniskt program, eftersom tekniken liksom aldrig stannar. Men vad vill jag jobba med i framtiden? Ingen aning, säger Johanna och skrattar.
- Det är kul att arbeta med datorer, och jag vill nog utbilda mig vidare till civilingenjör, funderar Alexandra.
- Jag tänker söka juristprogrammet och utbilda mig till åklagare - det är inte riktigt tekniskt, kanske, ler Virginia.
- Men om jag inte kommer in på juristprogrammet, så finns det mycket annat att söka. Och att läsa teknik nu ger en bred kunskap samtidigt som det är väldigt roligt. Och man måste få ha kul också på gymnasiet, och göra något man gillar, resonerar Virginia vidare.
Vänner och idrott
Att bli uppfinnare likt Christopher Polhem tycks inte locka de tre; dagens tekniker jobbar mer med datorer och olika program, än med manuell teknik och mekanik.
- Teknik är framtiden, fastslår de tre.
Just nu är det mest studierna som tar tid. I övrigt ägnas fritiden åt vänner, och diverse idrott. De har drygt ett år på sig innan de måste ge sig ut i arbetslivet eller i fortsatta studier.
Och minnet av att få hålla tal inför kronprinsessparet kommer förstås alltid att finnas där.
- Det var väldigt roligt att få vara med om det - men väldigt nervöst också, speciellt innan, säger Virginia.
- Dagen innan fick vi öva uppe på scenen på Wisby Strand. Då kändes det nervöst, men det gick riktigt bra också. Och efter själva talet kom folk och sa att de blivit tårögda av talet och att vi inspirerade dem, och det känns förstås bra att få vara med och påverka på det sättet.
- Man frågade sig om vi verkligen kunde påverka folk på det sättet, säger Alexandra.
"Jätteinspirerande"
Trion fick tio minuter uppe på scenen, och därefter blev det handskakning med Victoria och Daniel.
- Daniel vände sig mot oss efteråt och sa att det var "jätteinspirerande", minns Johanna.
- Vi vet faktiskt fortfarande inte varför just vi valdes ut, men det var en stor ära att bli det, konstaterar Virginia.