Kriget i Ukraina. Klimatförändringar, och miljöarbete som knakar. Ekonomin på väg utför: Bränslepriser, matkostnader och skyhöga elräkningar. Och så läcker gasen från Nordstream också.
Med bara ånga kvar i rören borde bolaget döpas om till Nordsteam tycker jag, och laddar för november – årets dystraste månad.
Att det äts sorgliga rätter som skjuten gås och soppa kokt på blod så här års är ingen slump. November är tung att hantera, men också väldigt vacker i allt det finstilta och lågmält grå. Under den kommande helgen, alla våra avlidna helgons egen högtid, jobbar jag. Kanske ses du och jag där i skymningen på en välkrattat grusgång, du med lykta och jag med kamera för ett reportage. Det är både fint men också smärtsamt att besöka kyrkogårdar och minnas de som vandrat före. Att vi minns tillsammans och delar sorgen gör bördan förhoppningsvis lite lättare, och ingen är riktigt död så länge deras minne lever tänker jag.
När krig och elpriser den här vintern får världen att darra gäller det att ha en plan B i livet. Jag har ett starkt band till Fårö. Där växte jag upp mina första somrar, där har jag bott långa perioder stormiga höstar och där vilar min pappa med utsikt över kyrkvikens vatten. Där brukar jag stanna till och fundera över livet. Städa kring stenen, och undra vem som senast la blommor på hans grav? När jag senast var på Fårö blev känslan tillbaka i kön vid Broas färjeläge stark, just när den gula pråmen kom för att hämta mig. Jag ville så gärna vara kvar, och det är min plan B.
På heden mellan himmel och hav på Fårö är man centrum i sin egen värld. Där kommer minnen från 50 år över mig. Storm och svamp, skog och stämningar. Ett litet torp med vedkamin hade räckt. Långt därutanför pågår världen, men i sin egen bubbla är lyckan och livet nära. Jag kan se mig själv som Fårögubbe med krokig näsa. I en stuga vid havet finns inga kriser bara lugn. Där kan jag odla min jord och bada i havet varje dag året om. Färsk fisk i mängder, ved kunde jag hämta från stormfällda träd i skogen.
Ett par gånger om året skulle jag duscha varmt, byta blåställ och snickarbyxor mot linnekostym. För att packa det nödvändigaste för en vecka i New York, Stockholm eller Paris. Även i en plan B gäller det att se upp. Man får inte bli för inkrökt. Då slutar man sina dagar likt en martall – där rötterna är det enda som håller en fast i denna värld.
Snart vänder det. The Botten is nådd, som han Timbuktu en gång sjöng. I advent doftar det glögg, lyser i fönstren och dagarna blir längre igen. Även i det djupaste mörker finns ett ljus. Det behöver vi påminna varandra om denna helg.