Tidningar som satte färg på popen

Det här var på den tiden jag önskade att Suzi Quatro gick i min klass och att jag såg ut som Brian Connolly i Sweet.
En era i brunt och grönt och orange och med heltäckningsmattor och björkskogstapeter och med en beige Saab V4 i villagaraget.
Det var fiskartröjor, benvärmare och kolvade Puch Dakotas och pappa som köpte "Skotte" och man själv tuggade "Riff".
Poptidningen Tiffany kostade 3:95 inkl. moms och var mitt fönster mot världen.

Första stora poptidningen
I dag frossar vi i 70-talets poptidningar här på 2sidor, de som fanns mellan Bildjournalen och punkens stencilerade fanziner och sedemera 80-talets mer seriösa Schlager.
Tidningarna som lyste upp dåtidens tonårsrum med smink och glam och som rent av affischerade en hel epok.
Inget djup i dag, ingen analys, bara simpel igenkänning för dig som var med då.

Tidningen Poster, som i princip bestod av just posters om man sprättade bort häftklamrarna, hade som mest en upplaga på 60 000-70 000 ex i månaden.
I dag är de samlarobjekt. Fina ex kan gå för hundratals, ibland tusentals, kronor på sajter som eBay och Tradera.

Det var tysken Hans Hatwig som 1972 gjorde om tjejtidningen Tiffany till Sveriges första stora poptidning.
Hatwig kom till Sverige som 20-åring, fick jobb i grovdisken på Åhlén & Åkerlund och jobbade sedan som layoutare på Hson förlag som gav ut porrtidningarna Piff och Paff.
Men till slut lånade han pengar, hyrde ett tryckeri och skapade pophistoria. Det blev Tiffany som sedan blev Poster och senare Okej, fast då i annan regi.

En vagn med frukt
Dessa tidningar slog stort i det Sverige som då sköljdes av proggvåg och där det aldrig visades pop på tv.
Alla den tidens stora internationella stjärnor - Sweet, Slade, Abba, Alice Cooper, Kiss - ställde upp på fräsiga foton, inte sällan halvklädda.
- Syftet var att väcka uppmärksamhet, jag hade ju inga marknadsföringspengar. Jag satsade på eget material och reste runt i världen. Jag tror mina läsare kände att jag kämpade för dem, säger Hatwig i en SvD-intervju 2008.

Pugh Rogefeldt var en av de svenska artister som ofta förekom plåtades och intervjuades. Pugh som i dag turnerar med en trio som lockar fram det bästa ur hans låtar.
I en Poster från 1975 står han i snön framför en eld iförd endast tajta mintgröna kalsonger.
När jag ringer och undrar hur det där egentligen gick till är han i köket i Lokrume och lagar söndagslasagne.
Han säger han att han inte minns. Inte just den bilden.
- Men andra bilder kommer jag ihåg. En gång hade de snappat upp att jag var intresserad av odling och skaffat en hel kärra med frukt och grönsaker som jag fick sitta i.
Vad tyckte du om poptidningarna, rent allmänt?
- Jag tyckte det var oerhört spännande, jag var gärna med på det där. Jag var ju ganska ensam då, det var väl Harpo också, kanske, Abba hade just kommit igång...det var en underbar tid, egentligen, 70-talet.

En skjuts mot popen
Hur gick plåtningarna till?
- Man bokades in för nån fotosession, Hatwig hade alltid en massa roliga idéer och var väldigt intensiv. Det är inte som i dag när man ska hoppa eller peka eller så. Det här var mer...fantasi.
Innebar bilderna någon hjälp för karriären?
- Det gav mig en skjuts in i pop- och rockvärlden. Jag ville ju dit...jag uppfattades väl som lite progg i början (Läs: debuten "Ja dä ä dä" från 1969) och då var detta ett verktyg. Det var mycket runt "Bolla och rulla"-plattan, minns jag, och den är långt ifrån progg.
Men ändå, Pugh...i kalsonger!
- Haha, det är väl egentligen inte värre än badbyxor...du, Gotland är litet, vad gör du av det här egentligen?

Gruppen Kiss ställde upp för flera Poster-sessions innan de slagit igenom i USA. Bandet hade därefter ett gott förhållande till Hans Hatwig.
- De lät sig plåtas exklusivt för Poster, ingen annan i Sverige hade bilderna som jag hade, säger Hatwig i SvD-intervjun.

Tiffany var min tidning mer än Poster. Den var stor som en serietidning i format och hade också affischer.
Jag tapetserade mina bruna pojkrumsväggar med Marc Bolan, Bowie, The Runaways, Sweet och en konsertbild på Alice Cooper med boaorm som jag köpte av Rolf Strid för en pappersfemma.
Svårare än så var inte livet.
När jag bläddrar i tidningarna i dag...en del rätt taffliga intervjuer, förmodligen klipp från andra tidningar.

Rektorn som bar smink
I varje nummer av Tiffany fanns avdelningen PopSwop. Det var ett forum för läsare som ville byta skivor eller bilder. I nummer 7 1975 (Brian Connolly på omslaget) hittar jag den här annonsen:
Jag är en tjej som skulle vilja byta till mig bilder på Bay City Rollers och Slade. Jag har bilder på: Mud, Cat Stevens, Sweet...
Elke, Sollentuna
Jag har ingen aning om vem Elke är, men 35 år senare spårar jag henne till Älvsjö.
Men det där kommer vi till.

2008 gavs hyllningsboken "Poster, Nordens största poptidning 1975-1980" ut av Fabian H Bernstone och Mathias Brink. I den finns många av originalfotona samlade.

Svenska glamrockbandet Tears var under en period landets mest publikdragande band och fick tjejerna i folkparkerna att tjuta. Då pch då strålade de samman med Pugh längs turnévägarna
I dag är basisten Matti Vuorinen, som en gång bar smink och platå, rektor i kavaj i Fole skola.
Tiden har gått, det är ju så. Matti, som kollar golf på tv i 55+-lägenheten i Visby när jag söndagsringer, flyttade till Gotland från Nynäs hösten 2007 och står nu ytterst sällan på scen.
Han tar udden av min misstanke om påhittade intervjuer.
- Ibland kanske en del togs från andra tidningar, men mest var det schyssta tag. Intervjuer i samband med konserter eller bokades man in för intervju och fotosession.
Hur kändes det att se sig i tryck?
- Det var väl bra, det är ju det det går ut på, att synas och höras. Och det var en hjälp att sälja skivor.
Läste du själv tidningarna?
- Ja, det gjorde jag ju...mest för att följa med i branschen, jag var ju intresserad av musik.
Har du några sparade?
- Jag tror jag har en, en Starlet, men det är nog den enda.

Elke i Älvsjö, som inte vill ha med sitt efternamn, har just kommit från affären när jag ringer. Vi är årskamrater, visar det sig, och har ungefär samma minnen.
I dag arbetar hon med filmrättigheter sittandes i ett kontorslandskap, men en gång i tiden var även hon tonåring och det är nu du ska höra den där svirrande rymdmusiken i bakgrunden
Du, hur gick det egentligen med den där PopSop-annonsen?
- Jag minns knappt, haha. Men, jo, jag fick ju en del bilder. Och jag fick dessutom kontakt med två tjejer som blev mina bästa vänner sen under säkert tio år. Sedan växte vi i och för sig ifrån varandra, men det är ändå ett kul minne.
Men Bay City Rollers?
- Jamen de var ju söta! Det var tuggummipop och man var galen i de där unga söta pojkarna!

Många känslominnen
Elke köpte poptidningar beroende på innehåll, säger hon. Nålade upp bilder på väggen och samlade i pärmar. I dag finns ingenting sparat, de sista affischerna från tonåren åkte i tunnan vid flytten för tio år sedan.
- Jag gick över till lite tyngre grejer sen, Slade var ju bra och Queen. Men jag gick verkligen klädd i skotskrutigt ett tag. Och jag har faktiskt nåt samlingsalbum med Bay City Rollers som jag spelar ibland. I smyg, med hörlurar. Det är musik jag blir glad av.
Det här är 35 år sedan, hur nära är allt det här i dag?
- Det är väldigt långt bort, en helt annan epok, men Gud vad roligt man hade. Det var en enklare tid, på nåt sätt. Man rev ut bilder och hängde på väggen. Det går inte att jämföra...tillgängligheten är så mycket större i dag, men också mer komplicerat att hitta rätt i medieströmmen.
I dag lyssnar Elke på, som hon säger, "allt från Dido till Fatboy Slim".
Känns det konstigt att bli uppringd om det här?
- Vad tror du? Jag läste upp ditt mejl på jobbet och det blev helt galet sen! "Kommer du ihåg det här och det här!"...oj, vad vi kom igång, man har ju så många känslominnen kvar.

Tidningen Poster lades ner 1980.
Agnetha Fältskog hade visat låren och sugit på sin polkagris-klubba, Sweet-trummisen Mick Tucker hade visat snoppen, Cherie Currie i Runaways hade fått sina trosor utlottade och vi tonåringar hade fått något att hänga på våra väggar.
Och så en dag var en era över.

Tidningar som satte färg på popen

Om det här varit radio hade du hört Bay City Rollers nu eller Slade.Kanske Pugh och hans"Dinga Linga Lena".Och sen, under intervjuerna, svirrande rymdmusik för att illustrera tiden som flytt.