Till minne av Sune Bolin
I närmare 60 år har jag kunnat räkna Sune Bolin till en av mina närmaste vänner. Vi har hållit en ganska regelbunden kontakt även sedan jag lämnade Gotland. Nu är det inte längre någon som svarar på det välkända telefonnumret till radhuset i Fredrikslund i Väskinde. Det känns tomt och underligt. Besök hos Sune och Edit har dessutom alltid stått på programmet när Maj-Britt och jag besökt Gotland. Hos familjen Bolin har dörren stått öppen och stämningen varit varm och hjärtlig.
Sune Bolin var en folkrörelsemänniska av ett slag som börjar bli sällsynt. Han hörde till den generation som "varit med från början". Han började i Jordbrukareungdomens förbund, JUF, fortsatte i Svenska Landsbygdens ungdomsförbund, SLU, för att fullgöra sin livsgärning i Riksförbundet Landsbygdens Folk, RLF, vars gotländske ombudsman och allt i allo han var i flera årtionden. På äldre dagar blev det pensionärsorganisationen SPF som fick nytta av Sunes krafter och aldrig sinande engagemang.
Som folkrörelsemänniska fick Sune en unik personkännedom. Han kände helt enkelt de flesta gotlänningarna. Under några veckor sommaren 1953 fick jag tillfälle att uppleva Sunes personkännedom. Vi hade som uppgift att uppdatera Andelsslakteriets medlemregister och gick igenom socken för socken. Sune kände de flesta. Han visste om gårdar bytt ägare, vad den nye ägaren hette, vem han varit gift med och om den gamle ägaren bodde kvar på gården.
Sune Bolin var inte den som värjde sig för motigheter. När han upplevde något som kändes skevt sade han ifrån med ett språk som rymde must och färg. Det må ha gällt om Gotlands kommun höll sig med, enligt hans uppfattning, för många och för dyra kommunalråd eller om ledningen för hans omhuldade pensionärsförbund inte skötte sig. Då satte Sune sig vid skrivmaskinen och formulerade budkap som inte kunde missförstås.
Det känns tomt och trist att Sune Bolin inte finns.
Så jobbar vi med nyheter