Till övriga familjens stora glädje
glädje vaknade jag en morgon och såg ut som Peter Jihde. Ni vet han, sportkommentatorn på tv. Men går jag och lägger mig med blött hår blir det inte snyggare. Och en dag, efter många arbetstimmar när jag bland annat träffat några sicilianare från Palermo, hittade jag flera misstänkt grå hårstrån i ena tinningen. Men tyvärr visade det sig vara takfärg. Jag ser hellre ut som italienare än Jihde. För italienarna hade pondus och karaktär. De bar italienska märkeskostymer, var svartmuskiga med vackra grå slingor i tinningarna. Jag tycker det är snyggt med grått hår, så det så.
Då kommer Polisen. Polisen vet exakt vad man får och inte för. Skrika får man inte.
? Man får inte stoppa små stenar i munnen, säger hon till Sirenen som omedelbart tystnar. För Sirenen gör precis som Polisen.
När det ändå är lugnt passar jag på att vila till lite musik. Födelsedagsskivan som jag fick av en kompis är lika regntung som vädret därute. Sophie Zelmani. Som Leonard Cohen. Fast kvinna.
?Are´nt we realy realy living when we cry, sjunger hon.
Visst kan man behöva känna att man lever. En del av oss är som kickboxare, smällarna blir till verkliga kickar. Min senaste kick fick jag med livräddarna på Tofta. I 30 knop utanför Västergarn smällde det rejält i den lilla gummibåten. Det är konstigt med havet. Livlöst och platt i stiltje, men så häftigt när det vrålar och ryter. Ytbärgaren hängde från helikoptern ovanför oss. Rotorbladen piskade havet till skum medan jag kämpade för att hålla mig kvar i gummibåten och ta bilder. Som tur var hade jag inte glömt att sätta film i kameran. Det finns nämligen ingen. Det är digitalt. Jag kan omedelbart se om jag är nöjd med bilden i en liten bildruta bakpå kameran. Pre-view. Förhandstitt. Det är så vi lever i dag. Vi ska veta allt. Helst i förväg. Inga överraskningar, inget förutsägbart. Men havet är aldrig förutsägbart. Ingen pre-view, det är alltid en överraskning. Visst ska man ha respekt, men rädd är jag sällan. Och utan rädsla blir stormiga sjöresor just en kick.
Minns en stormig resa med lilla snabbfärjan. Just innan vi skulle gå från Visby talade kaptenen om att det skulle bli en besvärlig överresa. Då klev en passagerare iland. Vi andra fortsatte och låg i två timmar utanför Landsort innan vi kunde nå kaj. Gröna i ansiktena satt de flesta väldigt tysta i berg- och dalbanan.
Det var lika tyst den gången i Rigabukten. En rysk katamaran mellan Slite och Riga. Den likaså ryska besättningen meddelade att de kunde gå i max 15 sekundmeter. Vi kom in i Rigabukten i närapå storm och vågor stora som hus. Alla låg ner medan kaptenen kämpade mot sjön. Porslinet i cafeterian gick i golvet och halva natten lyssnade vi på skärvorna som for fram och tillbaka över golvet. Riga blev en gungig upplevelse dan därpå.
En gungig upplevelse måste det också bli för vår gröna landshövding när hon kliver iland. Skjuten i förhand, arkebuserad av företrädesvis gubbar och besserwissrar i slips. Som vanligt är media snabba att döma. På vår egen ledarsida konstaterar en Herr Svahnström att sommaren är här men att solen nu definitivt har gått i moln för Gotland. Han tycker det är ett hån och en örfil för Gotland att få Marianne Samuelsson som företrädare och språkrör. Själv är jag glad att det blev en kvinna som ny landshövding. Inte för att kvinnor på något vis är bättre företrädare, men för att det gotländska gubbväldet behöver skakas om i livremmarna. Jag tänker ge Marianne en chans innan jag dömer henne. Hittills har jag bara skakat hand med henne i onsdags. Jag säger varken bu eller bä. Återkommer efter sommarpartyt med en närmare recension i GA.
Läste också i tidningen att man nu inte bara ska kunna välja på Oskarshamn och Nynäshamn utan också destination Polen. Det hände farsan en gång att han klev på fel och fick ta tåget från Oskarshamn till Nynäs. Från Polen är det längre med tåg tänker jag?
Så jobbar vi med nyheter