Skyddad för väder och vind kunde man hösten 1922 resa med den första riktiga bussen på Gotland. Det var Knut Ahlér som drog igång trafiken, tre kronor kostade det mellan Kappelshamn och Visby, resan tog två timmar och en kvart
Järnvägen var sedan slutet av 1878 den dominerande transportformen mellan tätorterna på Gotland, järnvägen som i olika grad existerade till och med 1960.
Men 1922 sedan fick den alltså konkurrens av vägtransporter, vilka till en början skedde med lastbil med påmonterat kapell som skyddade med regn och blåst.
Bland annat ordnade Robert Wahlgren från och med slutet av april biltrafik mellan Katthammarsvik och Visby varje tisdag och fredag, avresa klockan 07.00, återfärd klockan 17.00.
Senare fick han hjälp på samma sträcka av slaktare Per Persson som byggde om sin Ford-lastbil och satte en busskaross på flaket. Den rymde tolv passagerare.
Det är motorhistorikern Bengt Brolin som berättar om den gotländska bussrevolutionen på Gotland i sin bok ”Gotländsk bilhistoria”.
Han berättar där också att E. Hallgren och Thure Nährström i maj 1922 började trafikera sträckan Storungs-Visby via Kappelshamn, Stenkyrka, Lummelunda och Väskinde.
Åtta kronor kostade att resa fram och åter.
Men så var det alltså den där första riktiga bussen. Knut Ahlér hade i slutet av året tagit över Hallgren & Nährströms linje och satsade nu stort.
Han satte på sträckan in den första täckta bussen som framförts på Gotland. Den hade I 254 på nummerplåten och trafikerade nu Kappelshamn istället för Storungs.
Bilen, som i grunden var en vanlig Ford, hade färdigbyggts vid Snickerifabriken. I karosseriet hade då även förarplatsen byggts in. Sammanlagt kunde bilen ta 15 passagerare.
Handlaren Otto G. Olsson i Ardre öppnade en billinje (lastbil med täckt flak) mellan Ljugarn och Visby i maj 1922. Året därpå införskaffades denna heltäckta omnibus.
Så här beskrevs den sensationella konstruktionen i Gotlands Allehanda: ”Karosseriet är särdeles ljust och rymligt och tack vare konstruktionen, kryssfanér på smäckra balkar, även lätt”.
Och mera:
”Belysningen är elektrisk. Sitsarna äro klädda med pegamoid och behagliga att sitta på. Rutorna äro fastskruvbara så att allt skrammel undvikes. Det är särdeles behagligt att färdas med den nya omnibusen”.
Detta skrivet efter visningen för pressen, en helt ny bekväm omnibus var verkligen något att skriva om.
Bussen var i trafik till den 30 september 1926 då den blev avförd ur bilregistret. Åtskilliga turer hade det då blivit för tre kronor enkel resa.
Sträckan om närmare fyra och en halv mil tog två timmar och en kvart att tillryggalägga.
Bengt Brolin är motorhistoriker och har ett flertal böcker i ämnet bakom sig. Han
Linjen togs sedan över och Wilhelm Persson och hans hustru Berta, som förutom bussverksamheten även drev taxi- och lastbilsrörelse.
Hustrun fick i första hand ta hand om bussen, vilket genererade hennes smeknamn: Buss-Berta. I tidskriften "Motor" blev hon omnämnd som den sannolikt första kvinnliga busschaffisen i landet.
Paret Persson drev linjen tills den 1934 togs över av Gotlands järnväg.
Ett flertal busslinjer startade 1922. Mellan Ljugarn och Visby, till exempel. Det var Otto G. Olsson som låg bakom den.
Om du tappat tidtabellen får du den här, klipp ur och spara:
Avgång från Ljugarn 07.00, därefter Ardre 07.10, Ala kyrka 07.30, Ljungby 7.40, Sjonhem backe 08.05, handlare Pettersson i Roma 08.20, Roma kyrka 08.25, handlare Sandén i Follingbo 08.45 för att sedan nå sista hållplatsen, vilken var bagare Angelöws gård, klockan 09.10.
Återresan började 18.00, passerade samma stationer som tidigare på dagen och ankom Ljugarn 20.10.
All denna fakta alltså från motorhistorikern Bengt Brolin och hans bok "Gotländsk motorhistoria".
Denna buss, byggd på Volvos första lastbilschassi med boggi, gick i ett senare skede mellan Klintehamn och Visby och kallades "Tusenfotingen".