Tillsammans kan de bearbeta sorgen
Ett barn dör och ingen kan fullt ut leva sig in i föräldrarnas sorg. Inga ord kan fullt ut beskriva smärtan och saknaden.Men att möta andra som tvingats uppleva samma förlust kan vara läkande.I kväll bildas nätverket Febe på Gotland för föräldrar som har mist sina barn.
Foto:
Johan Bengtsson som förlorade sin dotter Freja i en olycka för lite mer än ett år sedan försöker förklara hur livet ändå på något sätt ska kunna gå vidare.
För Johan blev föräldranätverket Febe en livlina efter Frejas bortgång.
Några veckor efter olyckan fick Johan boken "Pappa - Svante är död" i sin hand. Han sträckläste boken och tog sedan kontakt med författaren Olle Bergman, som själv hade förlorat sin son i en bilolycka. Genom Olles försorg fick Johan kontakt med föräldraföreningen Febe i Kista utanför Stockholm.
Där mötte jag människor som hade mist sina barn för kanske tio år sedan eller mer och jag tänkte att "här sitter de, livs levande, då kanske jag också kan klara det", berättar Johan Bengtsson.
<span class=MR>Sex föräldrapar</span>
27 gånger har Johan Bengtsson besökt Febes veckomöten i Kista. I kväll kommer det att bildas en lokalförening av Febe på Gotland och med den vill Johan och de andra föräldrarna kunna ge andra drabbade just det stöd som Johan mötte i Kista.
Stommen i föreningen är sex föräldrapar som mist sina barn och som under det senaste året träffats i en sorgegrupp hos Sjukhuskyrkan. Kyrkan kommer att finnas med i Febe Gotland, en präst eller diakon kommer att vara med när nätverket har sina träffar en gång i veckan.
Föräldrarna i gruppen har olika erfarenheter. Några förlorade barnen i samband med födseln, andra förlorade barn som var på väg att bli stora. Några barn dog av sjukdom, andra avled efter olyckor. Några föräldrar drabbades nyligen, andra har levt med sorgen och saknaden i flera år.
Oavsett omständigheterna, så har de kunnat mötas och finna en fullständig förståelse hos varandra som de sällan möter i vardagslivet.
För vem som inte varit med om samma sak skulle fullt ut kunna förstå?
Det går inte att komma i närheten av de ord som skulle kunna beskriva hur det är att förlora sitt barn. Det kan göra mig så frustrerad. Orden som "smärta" och "saknad" används ju om alldeles vardagliga saker, förklarar Ann-Sofie Flisberg, mamma till Alva som dog sju månader gammal i vintras.
Här känner vi alla samma smärta. Förhoppningsvis kan det med tiden bli lättare att leva med den, säger Eva Nyroth, som förlorade tvillingarna Martin och Anna dagarna efter födelsen för tre och ett halvt år sedan.
Visst har de här föräldrarna fått stöd från sina närstående. Allan Johanssons son Hampus avled i en bussolycka förra vintern och han minns hur han och hans fru bars upp av släktingar och vänner som tog hand om dem under den första kaotiska tiden. Men när det till slut blir tomt i huset bor sorgen ändå kvar.
I sorgegruppen har de kunnat prata. "Älta", som det heter. Och alla har känt att det har varit just det som de har behövt.
Vi vill ju prata om våra barn lika mycket som de som har sina barn kvar, förklarar Ann-Sofie Flisberg.
<span class=MR>Sorg och saknad</span>
Samtalskvällarna har cirklat kring sorg och saknad, om det man har fått uppleva tillsammans med sina barn och om det som man inte fick uppleva. Många tårar har fällts, men det har också skrattats en del. Och en gång arrangerade gruppen en utflyktsdag med gemensam buss till barnens gravar.
När sorgegruppen nu utvecklas till en lokalförening av Febe på Gotland så hoppas de att fler ska ansluta sig. Alla som vill komma är välkomna, det spelar ingen roll om barnet var mycket litet eller stort när det dog. Och det spelar heller ingen roll om dödsfallet inträffade helt nyligen eller för mycket länge sedan. Diakonen Eva Kinnander tror att många som förlorade sina barn för länge sedan kanske inte har fått chansen att bearbeta sina känslor. Långt in på 70-talet var det tabu att tala om för tidigt födda barn som dog i samband med förlossningen. De fick ofta inte ens någon begravning och sorgen skulle bara gömmas undan.
Samtalskvällarna i Helge andshuset har också handlat en hel del om hur det var rent faktiskt när barnen dog. I efterhand finns det en del som föräldrarna skulle vilja ändra på.
Några av dem upplevde det som att de inte fick något handfast omhändertagande när barnen dog. De var i chock och minnesbilderna är otydliga, men de minns kylan i lasarettets avskedrum och övergivenheten när de stod där med barnets tillhörigheter på parkeringen utanför akuten.
Några av dem känner sig nästan kränkta över att de fråntogs rätten till sina barn. Av olika anledningar fick de inte möjlighet att vara nära barnet så mycket som de egentligen hade behövt vara:
Det är som om barnet inte längre är ens eget efter dödsfallet, förklarar Eva Nyroth.
I samband med att det bildas en lokalförening av Febe på Gotland i dag så kommer det också att arrangeras en föreläsning för vårdpersonal i lasarettets aula.
Personalen på lasarettet är mycket kompetent, men man blir aldrig färdigutbildad på det här området.
Man behöver få bekräftat att det man gör är bra, men också få lära sig mer om sådant som vi skulle kunna göra bättre, säger Eva Kinnander.
Stöd. Sorgen kommer aldrig att lämna dem, men med stöd från varandra hoppas Ann-Sofie Flisberg, Johan Bengtsson, Eva Nyroth och Allan Johansson att den ska bli lättare att bära. I kväll bildas en lokalförening av föräldranätverket Febe på Gotland. Febe samlar föräldrar som har mist ett barn.
Läkande. Vid varje veckoträff med Febe kommer en diakon eller präst att finnas med. "Att kunna dela sorgen med andra som varit med om samma sak ger en förståelse och ett gensvar som är läkande", säger diakonen Eva Kinnander. Foto: ROLF JÖNSSON
Så jobbar vi med nyheter