Det här är en precis lagom trädgård, tycker jag.
Det räcker med ett svep med armen för att Desirée Weibull ska ha visat vad hon menar. Bakom vita murar i norra delen av Visby innerstad döljer sig hennes oas på kanske 70 kvadratmeter.
Omgiven av grannarnas grönska och hus med många vinklar är den en skyddad vrå i vardagen. Den avspända stämningen förstärks av fåglarnas sång och katten Smilla som gonar sig på den solvarma trappan. Hon är en viktig ingrediens i trädgården.
Allt är överblickbart, men ändå indelat i rum med flera sittplatser för olika sinnesstämningar. Det handlar mycket om sinnen i den lilla täppan, en plats för njutning och förundran över livet.
- Det är en sådan tillfredställelse att bygga rum med växter. För mig är trädgården en form av skapande verksamhet som får mig att känna en enorm tacksamhet över livet och naturen.
Desirée tycker själv inte att hon är en "riktig odlare". För henne är trädgården ett sätt att njuta av det hon gillar. Bland många andra krukor med blommor och kryddor har hon därför också en stor kruka full med pepparmynta, och för första gången odlar hon sin egen potatis.
- Jag dricker mycket pepparmyntste så det är kul att göra hela förloppet själv. Och så är det så häftigt när man plockar upp potatis och de är så där jordiga och varma.
Hon har dock gått en trädgårdsutbildning, en säsong på Capellagården på Öland 1980. Och ja, hennes pappa var för länge sedan en av flera bröder i växtföretaget Weibulls. Men det var den där sommaren på Öland som fick igång intresset. Och sedan dess har hon hållit på, den lilla trädgården har skiftat utseende och innehåll genom åren.
I en av rabatterna som löper längs murarna åt norr och åt söder, och längs huset i västerläge, finns rosen Nina Weibull.
- Pappas kusin arbetade som växtförädlare hos Weibulls. Han hade tre döttrar som drog sticka om vem som skulle få namnge den här rosen, och Nina drog den längsta, berättar Desirée.
Mot muren i söderläge samsas den rosa klätterrosen New Dawn med en vinranka och en fikonbuske. Den frös ner rejält i vintras, men nya skott kommer från basen. Närmast porten ut mot gatan prunkar en praktfull doftpion. Och naturligtvis finns favoriterna stjärnflocka och lavendel.
- De är så himla vackra att ta in och sätta i små vaser med en ros i mitten.
Färger, former och dofter betyder mycket, men det styr inte planeringen av täppan. Planering och planering förresten, Desirée planterar sådant hon tycker om helt enkelt. Och då ingår inte gula blommor.
- Och om buskarna tar för mycket plats klipper jag ner dem utan betänkligheter, jag kollar inte först om man kan göra det. Och det funkar ju, inget har dött.
I ett hörn av tomten täcks marken av grus som för tankarna till en stenstrand. Här står bord och stolar, och en frodig pipranka klättrar på muren, på väg att leta sig ut längs en överliggande stång.
- Jag drömmer om att den ska bilda ett tak här och att jag ska sitta under det i en hängstol.
I centrum av trädgården, mellan grusgången och den lilla gräsmattan, tronar trädgårdslandet. Det smalnar av i vinklar vidare längs planket mot den grusade uteplatsen. Sockerärtor börjar slingra sig uppför planket, mangold och sallat förodlas i ett par balkonglådor. De potatisar som inte fick plats i landet växer i krukor längs kanten.
Snart kan de första potatisarna skördas och första omgången plocksallat har kommit en bra bit på väg mot ätfärdig. I krukor finns också basilika, gräslök och citronmeliss att använda vid behov. Rödbetor blev det inga detta år, men Desirée har redan bestämt att hon inte vill vara utan dem framöver.
- Det är absolut viktigt att kunna odla lite ätbart och jag har alltid lite kryddväxter. Att hålla på med trädgård och blommor är så livsbejakande, tycker Desirée Weibull.
Fotnot: Desirées trädgård visas under en vandring till olika innerstadsträdgårdar den första dagen på årets trädgårdsvecka den 18-16 juni.