I Naturreservatet Gotlandskusten finns flera fina naturstränder. Tofta Strand har nyttjats för fritidsändamål sedan 1900-talets början, när turismen kom till ön. Länge var stranden relativt öppen med dyner och strandgräs, efter det att turismentreprenörer hade gjort en camping började en viss igenväxning. I samband med de nya ägarnas vision att göra "ett nytt Bali" började de att med maskiner rensa för att, som de säger, återskapa 1930-talets öppna strand. För den uppmärksamma betraktaren är det dock ändå kombinationen av en strandvall med vegetation och en marktäckande grässvål innanför strandvallen som hindrar sandflyktens förbannelse innanför dessa sandstränder. Självklart är all grävning, särskilt med maskin, i sådana här områden ett hot mot stranden självt, den blåser bort, och/eller försvinner i havet. Den äldre generationen gotlänningar, ofta lantbrukare och bondeförbundare, kämpade mot exploatering och byggnation på sjösidan av vägarna. Några lät sig köpas, andra har nu inget inflytande i "stureplansscenterns" nedmontering av förutsättningarna för en allemansrättsligt tillgänglig strandlinje, runt vårt Gotland. Självklart är ägande av mark också en rättighet att vårda och utveckla, men att utestänga och fördärva, nja...Erik Olsson sa " akti jär meir än makti", ursäkta min dåliga gutniska. De som nu gräver på Tofta Strand riskerar att som landshövding Grönhagen minnas sina odåd med Roma Kloster i sina mardrömmar
