Kapten Johan Asp ombord på MS Visbys brygga där det under hela insatsen rådde en febril aktivitet.
Det började som en helt vanlig förmiddagstur från Nynäshamn mot Visby i måndags med drygt 1 000 passagerare ombord på MS Visby.
– En bit in på resan hör vi ett nödanrop från Stena Scandica med Sweden Rescue, säger Johan Asp, med ett förflutet från lastfartyg i Nordatlanten, sedan fem år i Gotlandstrafiken och vanligen kapten på MS Visbys systerfartyg MS Gotland.
Anropet "Mayday, Mayday" fick Sweden Rescue att omedelbart dirigera alla fartyg inom en timmes gångtid att bege sig mot haveristen, där en brand hade utbrutit på bildäck.
– Jag tog beslutet, vi startade upp alla maskiner och gick med full fart mot Stena Scandica, säger Johan Asp och berättar om synen som mötte honom från bryggan när de kom fram: Ett drivande fartyg utan el och maskinkraft, omgivet av två av Sjöfartsverkets helikoptrar, lotsbåt, räddningskryssare, båtar från Sjöräddningssällskapet och några lastfartyg.
Vädret på olycksplatsen var vid tillfället tufft med hårda byiga vindar på mellan 15 och 20 meter per sekund.
– Ju närmare land man kommer ju mer bygger sjön upp i höjd. Vi hade vågor som jag uppskattar nådde från två och en halv meter upp till fyra meter, säger Johan Asp och berättar att uppgiften till en början var att skapa lä för de mindre räddningsfartygen:
– Jag tror att det var en stor trygghet för passagerarna på Stena Scandica att se att vi fanns där. Om det värsta skulle hända, att de gick på grund och de måste ta vägen någonstans, då kunde de släppas ombord här.
Från MS Visby kunde de drygt 1000 passagerarna följa hela räddningsoperationen från fönstren medan kapten Johan Asp berättade vad som skedde.
När det började skymma ökade dramatiken. Vid 19-tiden fattade befälhavaren på Stena Scandica beslutet att påbörja evakuering av passagerarna i flytvästar, från övre däck med helikopter, sedan fartyget riskerade att gå på grund.
– Det var äldre och barn som man började att vinscha, säger Johan Asp och berättar att det gick betydligt smidigare att ta ombord de nödställda på MS Visby, som har plattform att landa på.
Rutiner finns för personalen vid akuta lägen och en samaritgrupp aktiverades med bland annat styrman och delar av besättningen. Bland de som först kom ombord fanns flera barn.
– De var vid ganska god vigör, chockade såklart, och de funderade på vad som skulle hända, säger Johan Asp och berättar att alla fick filtar och något varmt i sig i en salong som hade reserverats för dem.
Ombord på MS Visbys brygga rådde hela tiden en febril aktivitet. Johan Asp berättar att en annan uppgift han hade var att hålla koll på hur det andra utslagna fartyget drev.
– Var det skulle träffa land? Om hon skulle fortsätta driva, säger han och berättar hur kursen växlade mellan Fårö och spetsen på norra Gotland.
Destination Gotlands färja MS Visby har stabilisatorer, men de fungerar bäst när fartyget har fart framåt och inte ligger still.
Passagerare som GA pratat med, som befann sig ombord på MS Visby under den tolv timmar långa och dramatiska resan, hyllar kaptenens sätt att skapa lugn genom att i högtalarsystemet berätta vad som hände.
– Jag hade som målsättning att få ut information en gång i halvtimmen. Jag förstod att alla inte var lika glada, en del var sjösjuka och det gungade rejält. Vi har stabilisatorer men de fungerar bäst när vi har fart. När vi drev fick vi bara följa med sjön, säger han och menar att Destination Gotlands passagerare ändå hade det bra i jämförelse med frusna och kanske rädda passagerare utan ström och toaletter, i mörkret ombord på Stena Scandica.
Att som kapten ställa upp för en nödställd kollega och en besättning i fara är inte bara självklart för Johan Asp, utan också ett krav.
– Enligt sjölagen måste man bistå en nödställd till havs, säger han och berättar att det annars kan sluta i domstol.
Han berättar att han under hela räddninginsatsen var oerhört fokuserad.
– Kaffebryggaren uppe på bryggan gick varm i tolv timmar. Rädd var jag aldrig, jag försökte lösa problemet på bästa vis.
Stena Scandicas passagerare i flytvästar på översta däck fotograferade från Sjöfartsverkets räddningshelikopter.
Klockan 23.30 kunde Johan Asp angöra Visby hamn och pusta ut i mässen ombord.
– Vi samlade hela besättningen och pratade igenom vad som hänt. Alla hade jobbat en lång dag och när något sånt här händer får vilolagen kliva åt sidan. Jag tycker att vi löste det på ett bra sätt, säger han.
Med sig från den dramatiska räddninginsatsen som ändå slutade väl tar han flera lärdomar.
– Det är alltid en erfarenhet att vara med om en sådan här sak. Utanför Kanadas kust var jag en gång med och sökte i ett dygn efter nio personer som kapsejsat med en segelbåt. Ingen av dem hittades och det var en värre känsla efteråt.