Tommy Eriksson har nu nått Kanarieöarna

På väg mot Brest fick hans segelbåt följe av ett tiotal delfiner som Tommy fick tillfälle att se på riktigt nära håll:
-Under ca en halvtimme simmade dom så nära båten att jag nästan skulle kunna fånga en.
Cherbourg-Brest blev en rätt seg seglats för Tommy eftersom den lilla vind som fanns låg rakt emot honom tvingades han åter igen ta hjälp av motorn halva sträckan.
Det här med vindar har ändrat sig för Tommy. Den 18 juni konstaterade han att han aldrig känner sig helt nöjd när det gäller vindarna. Det blåste en kraftig sydlig vind med 12-15 m/s och gungade rejält inne i Brest hamn eftersom marinan saknade vågbrytare. Han fick byta kajplats för att få en smula sömn på natten.

Problem
Den 20 juni hade han planerat att ge sig av mot Spanien i motvind men problem med autopiloten gjorde att han fick vänta en dag.
Första dygnet på väg över Biscayabukten fick han inte upp någon större fart men sedan vände vinden och Tommy fick medvind med 6-7 m/s och gjorde 5-6 knop.
Efter tre och ett halvt dygn nådde han, utan någon större dramatik, Spanien och La Coruna.
Han hade två riktigt bra segeldagar med strålande sol och perfekta vindar innan han ankrade upp längs med stranden Playa Arena das Rodas på en av öarna på Las Islas Cíes.
Det blev sol, sand och en och annan öl innan seglingen fortsatte mot Portugal och hamnen Porto de Recreio Oreiras.
Han hoppades mycket på vind innan han startade den 650 distansminuter långa resan till Kanarieöarna.
Tommy hade i förväg planerat att den här delen av resan skulle ta sex dagar. När han var inne på sitt femte dygn hade han börjat lära sig att sova en halvtimme åt gången för att sedan gå upp och kontrollera att allt fungerade som det skulle, att han inte låg på kollisionskurs med något fartyg samt att autopiloten och seglen var okej.

Kollisionskurs
Första natten hamnade han i kollisionskurs med tre gigantiska lastfartyg på en och samma gång, fartygen var 300 meter långa och 50 meter breda.
- Efter desperat kryssande mellan fartygen lyckades jag till slut ta mig ur situationen med ett fartyg hundra meter bakom mig och ett hundra meter framför mig och det tredje hade alldeles nyligen passerat, berättar Tommy Eriksson.
Efter sex dagar och tio timmar nådde han slutligen Kanarieöarna, Santa Cruz Teneriffa. Väl framme fick han tid att titta sig lite omkring och även mjuka upp sin bergsklättring en smula. Han fick nya erfarenheter:
- Om ni skulle ha tröttnat på sol, bad och öl och befinner er på Teneriffa så kan jag rekommendera rutten 0-4 upp på vulkanen Teide. 0-4 står för från 0 meter över havet (möh) till nästan 4000 möh eller rättare sagt 27 km och 3718 höjdmeter till toppen av Teide.

Fel väg
- Tidig start var det som gällde så jag beställde en taxi till kl 05.30 till starten. Ruttens vägbeskrivning hittade jag på webben vilken inte är allt för detaljerad, något som visade sig rätt snart. Startpunkten är Playa El Socorro och där ifrån går det rakt upp igenom byarna ovan. Desto värre så lyckades jag redan från början välja fel väg. En väg vilken slutade i en snårskog av kaktusar och andra tagiga växter. En timme senare smått sönderriven hade jag lyckats ta mig vidare och hitta tillbaka till rutten men att följa den var inte lättaste och jag tappade bort mig ett flertal gånger till.
- Efter strävat uppåt hela tiden nådde jag La Fortalze på nästan 2000 meters höjd något ur kurs men med en fantastisk utsikt över Teide och nationalsparken runt om. Väl inne i nationalparken blev det mycket lättare att finna vägen då lederna är väl uppmärkta.
Med 1700 höjdmeter kvar till toppen var det bara för honom att övertyga sig själv att knalla på.
Till slut stod han på toppen av Teide efter 11,5 timmar, 27 km och 3718 höjdmeter efter att han hade lämnat Playa El Socorro. Tommy påpekar att han var smått sönderriven, bränd av solen och näst intill slutkörd.
- Någon rekordtid blev det inte men personligt rekord gällande antal höjdmeter på en och samma dag, avslutar Tommy Eriksson.