Tomt i bänkarna – om inget särskilt bjuds

Klockan fattas några minuter i tio. Utanför Hörsne kyrka står fyra bilar.
Inne i kyrkan finns präst, kantor, klockare och kyrkvärd, alla på plats för att var och en utföra en klart definierad uppgift i det som kallas huvudgudstjänst.
Kyrkan är stor. Den har plats för 200 personer. I bänkarna sitter två besökare. Bara två! Kommer det fler? Nej, fler blir det inte (om vi nu inte räknar det två man starka GA-teamet förstås, men det gör vi inte för det är ett högst tillfälligt och helt slumpartat besök).
Kyrkoherde Lisbet Magnusson hälsar välkommen, kantor Lena Nordahl spelar på orgeln och klockaren Meg Pettersson drar i repet som får klockan att ljuda.
Gudstjänsten genomförs på sedvanligt vis med endast två besökare i kyrkan. En procent av platserna är besatta.
Detta är en sann bild. Men är den vanlig?

Vi vet att det kan se ut på ett annat sätt. Redan klockan 9 var vi nämligen på plats vid kyrkan i grannförsamlingen Norrlanda. Enligt annonsen i tidningen skulle gudstjänsten där ta sin början kl. 09.30.
Tiden är den rätta men platsen är fel. Under vintertiden värmer man inte upp kyrkan utan håller i stället gudstjänsterna i bygdegården.
- Det brukar komma 14-15 personer, upplyser tjänstgörande kyrkvärd.
Nu är enkla stolar med blå sittdynor utplacerade i en halvcirkel runt prästens plats. Och på scenen står tramporgeln.
Antalet besökare blir fler än de 23 utplacerade stolarna. Några ytterligare sittplatser får ordnas fram innan prästen John Andersson kan inleda gudstjänsten.
Det framgår snabbt att det finns en förklaring till att fler än vanligt infunnit sig. Pastoratets kyrkoherde tillika kontraktsprosten Thorbjörn Engström har hastigt avlidit under den gångna veckan. Det är sorg i bygden.
- Vi är alla med i en sorgegrupp, säger John Andersson. När man är flera som delar en smärta blir den lite lättare.
Det är tröstande ord i sorgen och det är kanske behovet av just dessa ord som gör att fler än vanligt söker sig till "kyrkan".

De två olika bilderna från Hörsne och Norrlanda leder till en reflektion eller snarare en fråga. Är det så i vår tid att den vanliga gudstjänsten inte är tillräcklig för att förmå folk att gå i kyrkan. Måste det finnas en speciell anledning, något som drar, för att besökare i större utsträckning skall komma till kyrkan?
Samtal med ett antal kyrkliga företrädare tyder på att vi ligger rätt i funderingarna. Den allmängiltiga bilden som tonar fram är den att det oftast är mycket mycket glest i kyrkan då det en vanlig söndag hålls en vanlig gudtjänst. I små församlingar kan besökarna ganska ofta räknas på en handens fingrar; ja det har till och med hänt att man på flera håll fått skriva in en nolla i kolumnen för antal besökare. Det skall till musik, körsång, eller något utöver det vanliga för att fler skall samlas. Eller högtider som jul och påsk.
För tydlighetens skull kan det vara skäl att påpeka att vi i det här reportaget fokuserar på kyrkans huvudgudstjänst. Det är inte att förglömma att kyrkan engagerar församlingsbor på många andra sätt, genom körer, konfirmationsundervisning, barngrupper, syföreningar, herrmiddagar, "källlingfrukostar" och mycket annat.

Här är några röster om besöksantalet söndagen den 28 februari 2010.
Församlingsassistent Malin Karlsson i Alva, Hemse och Rone församling:
- Till vår gudstjänst i Rone kom det 15 personer. Det är mer än vanligt för det brukar ligga omkring 10 besökare vid en helt vanlig gudstjänst.
Kyrkoherde Monika May, Eskelhems pastorat:
- Jag hade en mässa i församlingshemmet och till den kom det 18-20 personer. Den följdes av en sopplunch som Röda korset ordnade och den här lunchen var troligen bidragande orsak till att det kom så pass många.
- På kvällen hade jag en aftonbön i sakristian i Hogrän. I kyrkan var det fem minusgrader! Till aftonbönen kom det fem personer.
Patrik Ahlmark, kyrkoherde i Garde pastorat:
- Jag hade en gudstjänst i Alskog på kvällen och besöksantalet 22 var över all förväntan. Det var dåligt väglag och krock med femmilen på skidor i OS i Vancouver. Jag hade inte väntat mig så här många.
Christer Åslundh, kyrkoherde i Bunge pastorat:
- Jag hade en mässa i Fleringe och till den kom 15-20 personer. Jag är jättenöjd med besöksantalet i Fleringe. Där finns ett 80-tal kyrkotillhöriga men det kommer alltid folk till kyrkan.
- I de övriga församlingarna kan det vara sämre, men jag har inte under mina elva år här behövt ställa in någon gudstjänst även om det ibland har varit väldigt få besökare, säger Christer Åslundh.

Man kan ju i sammanhanget undra hur många det är som "borde" gå i kyrkan på Gotland. Tillgänglig statistik säger att cirka 45 000 av öns 57 000 invånare är medlemmar i Svenska kyrkan (79 procent av befolkningen). Under det senaste kyrkoåret antecknades 612 utträden (318 kvinnor och 294 män) ur kyrkan på Gotland. Detta är lika med 1,36 procent av medlemmarna och Visby stift uppvisar därmed den högsta procentsiffran bland stiften då det gäller utträden.
I de små landsbygdsförsamlingarna är utträdena inget stort problem. Det stora problemet är bristen på boende överhuvudtaget och befolkningsutvecklingen för det senaste året visar ju på att allt fler flyttar till Visby. Till varje församlingskyrka på ön hör i snitt 200 kyrkotillhöriga.
Med hjälp av vikarierande stiftsinformatören Åsa Höjer får vi så fram statistik över kyrkobesöken i stiftet. Gudstjänsterna redovisas noggrant specificerade och det är svårt att dra mer detaljerade slutsatser av statistiken. Dessutom saknas uppgifter från fem pastorat. Genomsnittsantalet besökare för det som benämns söndagsgudstjänst ligger omkring 20 personer. För högmässogudstjänster kan man räkna fram 26 som ett snitt och för musikgudstjänster ligger snittet på 67. Siffrorna gäller år 2008.
Åsa Höjer berättar att man i stiftet just dragit igång en inventering av hur församlingslivet med bland annat gudstjänstfirandet ser ut och vilka planer man har i de olika pastoraten och församlingarna. Det är ett led i arbetet som syftar till församlingsutveckling.

Åter till Hörsne och gudstjänsten med bara två besökare. Är det vanligt att det ser ut så?
- Det händer lite då och då, säger kyrkoherde Lisbet Magnusson.
På kvällen hade hon passionsandakt hemma hos sig i Dalhem under lite "lättsammare former". Det kom fem eller sex kvinnor. Männen kanske satt i tevefåtöljen och följde den olympiska femmilen?
Lisbet Magnusson tycker att det är tragiskt att besöksantalet är så litet "till vardags" om man nu kan säga så om en söndagsaktivitet.
- Människor vill att kyrkan skall finnas att ty sig till i både sorg och i glädje. Men då borde man väl också besöka den oftare.
Lisbet Magnusson har en del teorier om varför det är så glest i kyrkbänkarna. Folk kan vara rädda för att göra bort sig; att sitta eller stå vid fel tillfälle, vilket verkligen är bagateller.
Man kan vara rädd för att känna sig uttittad, man kan vara rädd för att få stämpeln religiös, man kan vara så stressad av vardagen att man inte orkar...
- Kanske skulle det underlätta om människor gick samman i grupp och gick till kyrkan, funderar kyrkoherden i Dalhems pastorat.
Hon avslutar:
- Vi borde gå ut och fråga vanligt folk om varför dom inte går i kyrkan.