Men först middag. Det blir pastasallad den här onsdagen i maj i den grå trävillan på Målargränd. Sambon Emelie brassar på vid spisen och dottern Amanda, 2 år, äter under ljudligt gillande.
Tony har just kommit hem från jobbet i Havdhem. Ett kanonjobb har han, tycker han. Smed.
- Fast det är inte som smedyrket förr. Vi reparerar lantbruksmaskiner och sånt, åker runt mycket. Jag är den ende med lastbilskort på jobbet så jag får köra en del, säger han.
Och det gillar du?
- Jo, det är kul. Egentligen skulle jag nog vilja bli lastbilschaufför, ler han.
Det ligger i släkten, i generna, kanske. Det finns många Båtelssons i lastbilar och grävmaskinshytter runt på ön.
Mun mot mun-metoden
På väg från Visby mot Burgsvik såg jag vindsnurrorna på Näsudden, i Hoburgshallen lockde lappar på anslagstavlan med "Källingg-kaffi" och "Bjärges gårdsbutik" och när jag svängde ner längs Hamnvägen slog solen till slut igenom de tunga, svarta molnen.
En alldeles vanlig dag, en sådan vi tar för given.
Det är Tonys mamma Veronica som tipsat om den här historien. "Olyckan som slutade väl", som hon uttryckte det i sitt mejl.
Hon har bearbetat händelsen under de tolv år som gått, men kanske ändå inte förstått vidden av hur det kunde slutat.
Inte förrän nu, när hon dessutom blivit lycklig farmor.
- Kan det finnas en lyckligare historia att berätta, som hon säger.
Tony Båtelsson och Joel Söderström bodde grannar bortåt kyrkan i Öja när de växte upp. Tony är tre år äldre, men de hängde ihop all ledig tid.
Gjorde sånt som grabbar gör. Bus, pojkstreck. De byggde lådbilar, trots att det inte finns någon bra asfaltsbacke i socknen.
Och så lockade motorerna, förstås.
- Efter ett tag skulle det vara motorer på allt, säger Tony där vid köksbordet.
16 februari 1999. Tony var 13 år, Joel var tio. Kyligt ute, mössa, vantar, halsduk. De bestämde sig för att ta en tur neråt stranden vid Skär och vända, ner bakom kyrkan, några hundra meter bara. Tony i sin crosskart (en slags terränggående gokart), Joel på en moped.
De körde ner mot vattnet, vände och tog samma väg tillbaka, Joel först, Tony efter.
Det är oklart hur mycket Tony Båtelsson verkligen minns och hur mycket han fått berättat efteråt men plötsligt stramade det till om halsen, huvudet drogs bakåt och han fick inte luft.
Fast. Han satt fast.
- Halsduken hade trasslat in sig i bakaxeln och ju mer jag gasade desto mer drogs halsduken åt om halsen, säger Tony.
Som tur var undrade Joel vart kompisen tagit vägen, fick se honom sitta där i sin cart, vände - och räddade sin bästa polares liv.
Han fick loss halsduken, gjorde mun-mot-mun-metoden och efter någon halvtimme, 30 oändliga minuter, kom Joels pappa Leif ner mot sjön för att han börjat undra, grabbarna skulle ju bara ner och vända.
Leif, som är deltidsbrandman, larmade kåren och fick hem Tony till sin kökssoffa innan han kördes till Visby lasarett för observation som kom att vara i två dygn.
Vi ska här åter notera att Tony Båtelsson var 13 år, räddaren Joel Söderström inte mer än tio.
Men bara dagarna före olyckan hade han sett en film och hjärt- och lungräddning, vilken fick honom att inte tveka på vad han skulle göra när hans levande kompis plötsligt satt där livlös.
Hoppasdes få åka fort
Burgsvik är Tonys paradis på jorden, Burgsvik är hemma och alltings mitt. Han bodde i Visby i tre gymnasieår men vände hemåt så fort studentmössan slängts mot skyn.
Han berättar, där vid köksbordet. Tv:n står på och visar Disney, dottern mumlar i pastatallriken och Tony pratar om kärlek så den känns i rummet.
- Jag gillar det här, här trivs jag bäst, på landet...det är det bästa.
Men du, vad gör ni i Burgsvik på vintern?
- Njuter av att fastlänningarna är borta, för de är rätt många på sommaren. Men å andra sidan är det lite trist att det är mörkt i så många hus på vinterhalvåret, på hela Hamnvägen är det mest sommarboende.
Folk i din ålder brukar ju dra härifrån, till Stockholm och ut i världen.
- Men den drömmen har inte jag, det är här jag trivs bäst. Det händer så mycket galet i utlandet, då är det bättre här hemma.
Och kärleken till dottern, hon som fick heta Amanda men som skulle hetat Joel om det blivit en pojke. Joel som en hyllning.
- Att bli pappa var...kärlek. Det är ett annat liv, men får offra en del men får så mycket tillbaka. Och nu är hon i den åldern när det börjar hända så mycket. Jag gillar det, verkligen.
När du ser på Amanda...hur reflekterar du över det du var med om?
Tony funderar ett tag, han är ganska fåordig under intervjun, vänlig, glad men med ganska få ord.
Han tänker, ser på dottern:
- Ja, du...det här är ju vad jag kunde gått miste om. Men jag tänker inte så mycket på det, inte så att jag går och ältar det varje dag.
Sambon Emelie kommer från Visby, hon och Tony har varit ett par i åtta år. De träffades under gymnasietiden i Visby, sedan flyttade hon med honom till Sudret.
För fyra år sedan köpte de huset, sedan de ledsnat på livet i lägenhet.
Den där dagen för tolv år sedan, Tony, vad minns du, egentligen. Minns du när det drog till om halsen?
- Jo, det minns jag...det gick så fort. Sen minns jag ingenting förrän jag låg i kökssoffan och hade väldigt ont, jag var alldeles röd runt halsen, som brännmärken.
Fattade du vad som hänt?
- Jo...men jag vet inte om man tänkte så mycket. Jag såg nog mest fram mot att få åka ambulans fort, haha. Man var ju i den åldern, sånt var spännande. Och ambulans blev det men fort behövde den ju aldrig köra. Sen var man ute med crossen igen bara några veckor senare.
Tony var medvetslös där han satt i sin cross-cart. Hur länge vet ingen, tidsbegreppen är luddiga.
Han vet att han ingenting minns men att han ändå var vid ett slags medvetande. Tidigt i intervjun nämner han några mardrömmar under den tid han satt snärjd och när jag frågar om dem igen förtydligar han:
- Det var spöken och okända folk och där var Joel också, mitt i allt det där, och jag var livrädd för honom, han kom ju så nära mig, jag skrek och det var zombies...riktigt läskigt.
Du minns att det var så?
- Ja...som en skräckfilm, riktigt, riktigt hemskt.
Har du upplevt de bilderna vid något annat tillfälle i livet?
- Nej...jag var väl på väg ner i helvetet, kanske.
Säger han, ler snett
Nu när det gått så många år...hur tänker du på olyckan i dag?
- Jag tänker inte mycket på den...men jag är jävligt glad att jag har Joel, han räddade mitt liv, så enkelt är det.
Tony säger att han egentligen inte pratat med någon om olyckan. Inte med mamma, inte på riktigt. Inte med Joel, nån gång på fyllan bara, inte mer än så. Och varför skulle han älta. Hänt är hänt och allting gick ju bra.
Det enda sätt olyckan påverkat hans liv är att han aldrig bär halsduk. Det finns ju polotröjor som håller kölden borta när det blåser hårt från havet.
Joel Söderström flyttade till Visby för två år sedan på grund av jobbet. Jag ringer honom och frågar vad han minns från den där dagen.
- När jag vänt tillbaka satt han satt med huvudet spänt bakåt och han rosslade lite men jag fick ingen kontakt. Så jag fick loss halsduken och gav konstgjord andning, jag vet inte om det behövdes men jag gjorde det ändå, säger han.
När du ser tillbaka, vad tänker du?
- Jag tänker inte på det, när det kommer upp är det rätt jobbiga tankar. Det kunde ju varit så att han inte längre levt, det hade varit jävligt hemskt om han inte funnits, Tony är ju en av mina bästa vänner.
Ingen vill överleva
De umgås inte så mycket längre, Tony och Joel, mest just för att han flyttat till stan. Men de ses på helger och på somrarna; grillar, tar några pilsner.
- Det är synd, men det blir så, säger Tony. Han har sitt i stan, jag har familj nu och...men han är ju ändå min livräddare, så kommer det alltid att vara.
Är det många som pratar med dig om vad som hände?
- Nej...de flesta vet ju om det, då är det inget att prata om. Det är bara om det kommer någon ny som inte känner till det, då frågar de väl en del.
Såna som jag?
- Ja, just det, haha.
Det var din mamma som tipsade mig...hon verkar fortfarande rätt tagen av hela historien, kan du förstå det?
- Jo, det kan jag väl. Att det kan ta tid att komma över och hur nära det faktiskt var. Det är väl ingen förälder som vill överleva sina barn