Toppmodern 100-åring firades

Det myllrar av vita rockar i korridorerna på Visby lasarett. Det är lunchtid och lasarettets personal går mot restaurangen där 100-årsdagen ska firas med soppa med klimp.
För hundra år sedan kan det knappast ha uppstått några längre köer i personalmatsalen. Här bestod läkarkåren av en person: Doktor Karl Lange. Och vid hans sida arbetade fyra sjuksköterskor och fem vårdbiträden. (Doktor Lange tyckte dock att arbetsbördan var övermäktig och efter hans protester anställdes efter något år en underläkare.)
Fint och modernt
Men det var ett fint och modernt lasarett som personalen och patienterna kunde flytta in i. På Norra kyrkogatan hade man fått bära in både ved och vatten och avloppet hade runnit ut i rännstenen, men här fanns rinnande vatten, här fanns värmeledningar och här fanns ett modernt avlopp, som så enkelt kunde ledas rakt ut i sjön! Här fanns också åtta telefoner (vilket var betydligt mer än vad som fanns i många socknar vid den här tiden) och här fanns dessutom elbelysning!
- Det fanns inte i övriga Visby 1903. Men lasarettet hade eget kraftverk med ångmaskin och ackumulatorbatteri, berättar Bertil Nilsson.
Bertil Nilsson, som arbetat vid kommunarkivet, kunde vid gårdagens 100-årsfirande ge färgstarka detaljer från tiden för tillkomsten av Visby lasarett. Aulan var mer än fullsatt när han och Åke G Sjöberg berättade om hur lasarettet växte fram och om hur vi gotlänningar levde och dog omkring det förra sekelskiftet.
En annan tid
Bertil Nilsson är imponerad över att den lilla personalstyrkan kunde klara hela öns behov av lasarettsvård. Men det var en annan tid och gotlänningarnas efterfrågan på sjukvård hade inte varit så stor dessförinnan. Bertil Nilsson tror att intresset för att låta sig komma under vård ökade markant när man nu kunde bli opererad med bedövning och när sjukvården hade kommit till rätta med den sårfeber som brukat drabba de flesta som opererats.
Många i den fullsatta lasarettsaulan har själva arbetat på Visby lasarett. Gösta Lyttkens är en av dem. Hans minnen från lasarettet sträcker sig ända bort till sommaren 1955 när han gjorde sin AT-tjänstgöring på kirurgavdelningen:
- Då var vi inte heller så många läkare. Tre på kirurgen, tre på medicin, och så en läkare på de andra klinikerna ögon, öron, barn och röntgen. Narkosläkare hade vi inte så jag fick droppa eter i patientens andningsmask, minns Gösta.
Modernt blev otidsenligt
Lasarettet har under årens lopp genomgått flera stora ombyggnader, men med tiden blev ändå detta moderna lasarett fullständigt otidsenligt:
- Patienterna låg på åtta-salar och arbetsmiljön var dålig. Vi hade hyllmetrar med förelägganden från yrkesinspektionen, minns Folke Jonsson som var ordförande för sjukvårdsnämnden.
Folke Jonsson kunde sedan berätta den rafflande historien om kommunen som tvingades bygga ett nytt sjukhus trots att det varken fanns pengar eller någon politisk enighet om hur man skulle gå till väga. Han berättade om ekonomiska kalkyler som sprack, den ena efter den andra, om ett utredande som - bara det - kostade 25 miljoner kronor och om hur man när det äntligen var dags att gå till beslut började skissa på ett nybygge på en helt annan plats än på Strandgärdet.
Det bygge som Folke Jonsson kallar för "det största gotländska byggprojektet sedan ringmuren" blev alltså rejält granskat och genomlyst innan spaden för ombyggnaden kunde sättas i marken 1990. Och när ombyggnaden var klar 1997 hade den kostat 620 miljoner kronor. 500 miljoner kronor mer än den första glädjekalkyl som presenterats för politikerna 13 år tidigare.
Folke Jonsson avslutar:
- Det var tungt och jobbigt, men också roligt. Och nu står det här - till nytta för oss gotlänningar.