"Jag har kränkt och isolerat henne, mentalt så låste jag in henne", säger "Niklas"
Serie Del 2
I den första delen fick vi läsa om socialförvaltningens icke-våldsgrupp för män. Där gruppledarna Ann-Christin Schandl och Kjell Gardarfve berättade om hur deras arbete med våldsutövare ser ut och om vikten av att lägga resurser på det våldsförebyggande arbetet.
– Vi vill hitta ett språk som får gruppens medlemmar att stanna kvar i rummet och inte fly iväg med sin skam och skuld, sa Anki Schandl i den tidigare artikeln.
Några som tagit hjälp via gruppen och som också stannat kvar trots känslorna av skuld och skam, är Niklas, Johan och Gustav, som egentligen heter något annat. I den här delen får de svara på varför de använde våld och om de i dag förstår vad de utsatte sina partners för.
"Niklas" sökte sig till socialförvaltningens grupp efter att han och hans fru gick igenom vad han beskriver som en förhållandekris.
– Det kändes först väldigt läskigt att ta hjälp, men i efterhand har det varit väldigt lärorikt och värt det, säger han.
För Niklas del går problematiken tillbaka till hans barndom, där dåliga erfarenheter skapade rädslan av att bli lämnad.
– Jag ville ha mer och mer bekräftelse, som jag egentligen inte behövde, men som jag kände att jag behövde. När jag väl hade träffat min fru som jag ville leva med, så var jag rädd för att förlora henne.
Vad menar du med att du behövde det?
– Jag vet nog inte ens själv ännu. Jag försökte bara få fram mer bekräftelse från henne, men nu i efterhand känner jag att jag egentligen inte behövde den.
När hans fru skulle ut och träffa vänner, kände han ofta att han inte kunde lita på henne. Det fick honom att agera på sina känslor och begränsa henne. Något han kom till insikt om först efter samtalen i gruppen.
– Jag har kränkt och isolerat henne, mentalt så låste jag in henne. Jag har varit ett riktigt svin och för det kommer jag nog aldrig att förlåta mig själv, säger Niklas.
Han och hans fru har två små barn, det ena för ungt för att förstå, men det äldre barnet reagerade på bråken mellan mamma och pappa.
– Han blev rädd. En gång sprang han in till ett annat rum och tryckte ner sig i soffan. I dag har jag insett att jag vill vara en lugn pappa och inte skrämma dem. Visa dem att jag finns där och att det är okej att gråta och visa känslor. Att de ska se och lära att "gör inte som pappa gjorde".
Sedan Niklas började i gruppen har han fått lära sig en hel del om sig själv och har hittat andra sätt att kommunicera och agera. Men i relationen med sin fru står det fortsatt still.
– Jag har fått lära mig mer om mig själv, utvecklats och blivit mer medveten om mitt beteende. När man fått den kunskapen så ligger det inbränt i skallen, det går inte att gå tillbaka till så som det var. Men hon behöver mer tid. Just nu finns ingen tillit från hennes sida, men jag försöker att visa att hon kan lita på mig.
I dag ser han annorlunda på sitt tidigare beteende.
– Då trodde man att man gjorde allt rätt, att man inte visste bättre. Sen man började här har man insett att man spelat kung. Man skäms ju nu över hur man varit. Men på något sätt känner jag mig ändå stolt över att jag tagit steget till hjälp och tar ansvar för att jag har gjort fel. Det gör inte alla, säger Niklas.
"Johan" blev tipsad om gruppen och sökte sig dit efter en tid av stökiga familjeförhållanden.
– Jag var trött, utmattad och det var mycket med barnen. Jag orkade inte tänka rationellt, utan tog den enkla utvägen att domdera och styra, säger han.
Vad menar du med enkla utvägen?
– Det blev jobbiga situationer. Det var lättast att avbryta direkt, då blev jag högljudd och sånt.
Johan kommer från vad han själv beskriver som en stökig uppväxt. Föräldrarna separerade, det var stökigt i skolan och responsen från hans mamma och pappa var dålig. Hans sätt att agera genom att bli stökig och bråkig, var ett sätt att söka respons.
– Jag har ångest över att jag har skrämt min familj. Det är mycket som följer med att vara högljudd, skrikig och gapig. Ens fru och barn blir rädda. Så ska man inte ha det i hemmet, utan det ska vara en trygg plats.
I deras familj ingår även två barn, båda under fem år, där den ena av dem har tyckt att Johan varit läskig i vissa situationer. I dag vet Johan inte hur han och hans fru och familj ska gå vidare efter det som varit. Att genom gruppen träffa andra med liknande erfarenheter har betytt mycket.
– Vi pratar om saker och ting, men jag vet inte hur vi ska bygga vidare. Det jag försöker nu är att vara öppen och visa känslor, istället för att stänga det inom mig. Det är skönt att vara i den här gruppen och inse att man inte är ensam, säger Johan och fortsätter:
– Fler borde söka hjälp om man märker att man börjar bli skrikig, gapig eller domderande hemma, för den dagen det inte hjälper, vad gör du då? Våld föder våld och då är det kanske någon som får en smäll i stället.
Niklas, Johan och Gustav, som egentligen heter något annat, har alla tre sökt sig till socialförvaltningens icke-våldsgrupp för män.
"Gustav" sökte sig till gruppen när insikten kom om hur han betett sig och att han inte kände igen sig själv och sitt beteende. Som han beskriver det var det stödet från hans fru som fick honom att söka hjälp.
– I början så insåg jag inte att det var våld jag använde – jag slogs ju inte. Det var ett sätt att försöka återfå kontroll och kanske också makt. Då jag tidigare inte insåg att det var våld jag använde, utan jag tyckte att jag hade min rätt att vara så, så kände jag ingenting kring det, men nu så känns det som ett misslyckande varje gång jag tar till våld. Man känner sig mindre värd och som en dålig individ, säger han.
I vilka situationer agerade du så här?
– Det kom och kommer framförallt när jag är stressad och trött. Och i situationer då min omgivning inte gjorde som jag sa åt dem eller om någon gav sig på min familj.
Genom gruppen har han fått reflektera mycket kring tiden som varit och till viss del även hur han fått sin partner att må.
– Jag var en första klassens skitstövel, och det tragiska är att jag själv inte var medveten om det. Hur jag fått henne att må är nog aldrig något man helt kan veta. I dag försöker vi prata mer om det, framför allt när det blivit fel och vad jag kunnat göra annorlunda. Det är klart att det är ansträngt, men jag upplever i alla fall att jag har fått en chans att jobba på det.
Vad tar du med dig från gruppen?
– Det är ju framförallt en självkännedom och en ökad medvetenhet om vilka skador jag skapar på min omgivning med mitt beteende som gör att man verkligen vill förändra sig och jobba på det. Jag har även fått en del förklaringar av vad som händer i skallen på en när man brinner av. Och att våld är så otroligt mycket mer än att slå, säger Gustav.
I nästa del får du läsa mer om dem som arbetar med att stödja de kvinnor som blir utsatta för våld: "Det här har påverkat hela mitt liv, men även mina barns liv".