Tatueringen tog en och en halv timme att göra, en kille hon kände i West Virginia, där hon pluggade då, gjorde den för en billig penning.
Texten är en parafras på USA:s nationalmotto "I God we trust", men det är verkligen från Gud Jeannie får sin personliga styrka, säger hon:
- Det där året på college, det var då jag började be varje dag. Det hände något med mig där...och tron gjorde mig till en bättre människa, det var så jag kände det, så tydligt.
På vilket sätt?
- Tron gör mig lugn, jag blev en bättre människa, som jag sa. Tryggare. Jag ber före varje måltid och just innan jag ska somna...det är en viktig del av mitt liv, helt enkelt.
Vi ska komma att tala om livet i den här intervjun, om drömmarna under uppväxten och hur allting sedan blev.
Från Long Beach i Kalifornien till Visby, 16 timmars resa städerna emellan. Hon befinner sig en bra bit hemifrån, Jeannie.
Jeannie Saunders gör sin tredje säsong för Visby Ladies i Damligan.
Hon är guard, poänggörare av rang och lagets stöttepelare. Förra säsongen blev hon utsedd till hela ligans bästa guard.
■ ■ Jag har sett Jeannie spela basket innan den här intervjun, men vi har aldrig tidigare träffats. Men när jag tar kontakt och ber om att få göra en intervju bortom idrotten säger hon, med en axelryckning: "visst, det är lugnt".
Så för att få en första bild av henne när vi möts inleder jag med att fråga:
Om ditt liv vore musik, vilken typ av musik skulle det vara?
- Vilken musik? Hiphop, definitivt...kanske lite cool jazz, haha. Du vet, lite layed back, sådär, bara flyta omkring, det är väl det jag gör.
Vad lyssnar du på?
- Allt. Well, inte country och inte hårdrock...men hiphop, r’n’b, den typen av musik.
Jeannie är professionell basketspelare, vilket innebär mycket träning men ännu mer ledighet. Många timmar finns att fördriva; i huset finns ett Playstation 3, hon går promenader, umgås med lagkamrater ibland, hon sover länge, vaknar inte sällan framåt lunch.
Visby, tredje säsongen här. Vi känner staden, vi som bor här, de öppna vyerna, närheten, vindarna. För Jeannie finns ett helt annat hemma, det i Long Beach i södra Kalifornien.
En verklighet så långt bort från den gotländska vardagen.
Long Beach, Jeannie, ta mig med, hur såg det ut där du växte upp?
- Mest mexikaner och svarta, spritbutiker, hyreshus...solsken, inte mycket regn, tja, vad ska jag säga.
"It never rains in southern California" som Albert Hammond sjöng i en låt.
- Jo, men nog regnar det, men inte så mycket, haha...men där jag växte upp, det var ett rätt osäkert område, man gick inte gärna ut ensam. Ganska fattiga kvarter, folk gjorde vad de kunde för att klara sig.
Berätta.
- Well, rån, stölder...sådana saker, det var många som råkade illa ut.
Jeannie Saunders växte upp på första våningen i ett hyreshus på 7th and Orange Street med mamma, pappa och två äldre bröder. Pappan drev en "boys and girl club", en slags fritidsgård, för att få ungdomar bort från gatan. Det var så Jeannie redan tidigt kom i kontakt med basketsporten.
Bara basketdrömmar
Jag frågar vilka drömmarna var under uppväxten, när hon var 10, 15 och hon säger att det bara var basket i huvudet.
- My mind was set on basket, som hon korrekt uttrycker det.
- Jag spelade med pojkar, det var inte många tjejer som höll på så jag spelade med killarna...man lirade på gatorna och jag drömde om att spela i WNBA (den amerikanska proffsligan för damer).
Det blev in WNBA, inte än, åtminstone. Men proffs blev hon. Via talangligan WBCBL kom hon en tid till Puerto Rico innan hon hamnade i Visby.
- Jag har kommit dit jag ville, jag blev basketspelare och jag har fått resa...det är många som vill bort från Long Beach men det är inte många som lyckas...jag har fått det bra.
Det är ovanligt att utlandsproffs gör mer än en säsong i en svensk klubb. Två händer, men tre är näst intill sällsynt. Men Jeannie trivs, därför har hon stannat i Visby och har dessutom, liksom USA-kompisen Ashleigh Brown - som du mötte förra veckan i en Du&jag-intervju - kontrakt på ytterligare en säsong.
- Jag vill inte riskera den glädje jag känner av att vara här för att flytta någon annanstans, säger hon.
■ ■ Jeannie säger att hon aldrig var med i något av de gäng som drev runt på gatorna i Long Beach.
Men hon hade dem omkring sig och det påverkade hennes liv, hennes uppväxt. Skräcken när nära vänner kom i vägen för förlupna pistolkulor, det våldsamma som blev en olustig vardag.
Här sitter hon nu, så långt därifrån, i en brun villa i Visby, Gotland, Sverige och jag frågar vilket gott som kom ut av att växa upp där hon gjorde.
- Jag klarade av att inte dras med i gängen...jag fokuserade på mina egna mål, den styrkan har jag med mig därifrån, tror jag. Det är lätt annars att dras in i kriminaliteten...är man svag eller sårbar kan det snabbt gå utför.
Och det är där du har styrkan från Gud?
- Ja. Och från min familj. Min egen vilja att göra gott för familjen har betytt mycket.
En helt annan värld
Familjen - mamma och pappa - har lämnat det ghetto där Jeannie växte upp och flyttat 20 minuter norrut, till en säkrare del av stan. Mamma Manatua Valasi arbetar som hemsköterska, pappa Eugene är numera arbetslös.
Arbetslös är också äldsta brodern, med fru och sex barn, han bor i Victorsville någon timme från Long Beach. Hennes andra bror bor i Arizona, har ett barn och arbetar som bilmekaniker.
Jeannie håller kontakt med familj och vänner främst genom Facebook och Skype, länken till sitt ursprung är viktig för henne.
Dina vänner, dem du växte upp med, vad gör de i dag?
- Mina närmaste vänner...en jobbar i en spritbutik, en går på college, en...vad ska jag säga...driver runt på gatorna, säljer vad som går att sälja för att klara sig. Det är en annan värld än den jag befinner mig i nu.
När du fick kontrakt och skulle till Sverige för att spela basket...beskriv reaktionen från din familj.
- De var överlyckliga, de har alltid velat att det skulle gå bra för mig. Och jag var också glad, det var ett äventyr att ge mig av hit!
Och ett äventyr blev det när hon landade. Snö. Och bitande kyla. Snö vad något nytt för henne och hon ville bara hem, hem till värmen.
Men hon vande sig och kom att tycka om sin nya plats i världen.
Vad finns här som inte finns där, i Long Beach?
- Värmen hos människorna, alla är så välkomnande här. Det är annorlunda där jag kommer ifrån, där är det en helt annan attityd. Tuffare, hårdare.
När du längtar hem...vad saknar du, förutom familj och vänner?
- Maten, kanske. Fried chicken, riktigt flottig mat, det finns inte här, det är så nyttigt i Sverige, jo, det är nog det jag saknar.
För en dryg månad sedan avled Jeannies moster Fuifuilotu Iata, liksom Jeannies mor med ursprung från Samoa. Hon fick reda på det genom ett Facebook-meddelande: Nu har moster kommit upp till Gud.
Det var ett hårt slag för Jeannie. Hon fick ledigt från Ladies för att resa hem och närvara vid begravningen och kunna sörja tillsammans med familjen.
Lång väg fram
Ögonen tåras när hon berättar, moster som var en så stor del av uppväxten, som hon älskade så högt:
- Jag tänker på henne varje dag...jag saknar henne mycket. Jag har en pin (en slags nål) med hennes ansikte på som jag sätter på tröjan ibland, för att bära henne med mig.
Det är baksidan med att bo långt bort när sådant händer.
- Ja...16 timmar hem. När sånt händer vill man vara hemma med en gång...det var en hemsk resa.
All denna lediga tid. Så mycket som hinner röra sig i huvudet. Men också: nästa match, hur ska vi vinna, hur ska laget kunna bli bättre. Fokus.
■ ■ Från Long Beach och hit. Ett stort steg, en stor förändring.
Var är du i ditt liv nu?
Jeannie funderar ett tag, ser genom fönstret. Hon har ännu inte varit ute den här dagen men när jag gått ska hon till affären, köpa mjölk och ägg, det börjar sina i kylskåpet. Var hon är i livet? Ja, vad vet man om något.
- Väldigt långt, tror jag. Det har flutit på, jag har aldrig haft nån riktig svacka...det har nog blivit som jag ville. Det funkade med studierna och basketen har tagit mig hit.
Om du inte kommit i väg, vem hade du varit i dag?
- Ärligt talat så vet jag inte, det är så svårt att få jobb där jag kommer från. Jag har en ekonomiexamen, det är en fördel. Men det är svårt att tänka bortom basketen, även om jag vet att jag måste ta tag i det, basketen varar inte för evigt.
När du tänker på "hemma", vilken plats är det?
- Det är Long Beach...det är där jag växte upp, det formade mig till den jag är. Jag tänker på solne, på människor som sliter för att överleva. Och jag tänker på förändring, en förändring till det bättre som önskar jag kunde bidra till.