Den som har varit med ett tag kanske minns det stora skogsbranden på Gotland 1992, den så kallade ”Kräklingbobranden”. Det har brunnit en del sedan dess, men tur nog ingen riktigt lika stor som den.
Varje morgon börjar med att Jan Åhlberg ringer till Räddningscentralen Mitt i Stockholm, dit räddningstjänsten på Gotland ingår. Räddningscentralen stämmer i sin tur av med information de får från SMHI om hur stor brandrisken på ön är.
Brandrisken bedöms på en sexgradig skala. Om den ligger på en fyra ser den flygburna skogsbrandbevakningen till att vara uppe i luften åtminstone en gång under dagen. Om brandrisken ligger på en femma eller sexa brukar det i stället bli två turer.
Dagens flygning, som GT har fått chansen att följa med på, inleds på strax under 1 000 fot, dryga 300 meter, men en bit in på resan stiger vi till att ligga runt 2 000 fot.
En vanlig kommersiell flygtur, där målet inte är att spana efter vad som sker på marken, ligger flygplanen oftast på flera tusen meters höjd – bland annat för att komma undan den värsta turbulensen. Långt där uppe ovan molnen kan man sedan lugnt ligga och njuta av en stillsam färd.
Men här på cirka 600 meters höjd ter sig flygturen mer som en ryckig berg- och dalbana.
– Man får anpassa sig efter molnen, är det låga moln får man ligga lägre och är det höga moln kan man ligga lite högre, sägen Jan Åhlberg.
Jan Åhlberg försäkrar GT:s utsända om att det här är en förhållandevis mild dag när det kommer till blåsten. Trots det börjar luftgroparna snart kännas av i magen. En stadig blick mot horisonten hjälper till att avvärja illamåendet något.
Men sikten är tacksam. En klar och solig dag som denna går det att se ungefär tio mil i varje vädersträck från kabinen. Det kan bidra till att man som pilot kan korta ner lite på restiden.
– Vi släcker inga bränder. Vi dokumenterar bara och kan leda brandfordonen till rätt plats, säger Jan Åhlberg.
Jan Åhlberg och GT:s reporter under flygturen. Jan berättar att det inte bara är torkan som är faran. En dag med lite lagom vindar är minst en lika stor fara. En liten brasa kan enkelt sprida sig snabbt och ordentligt om det blåser.
Första punkten att bocka av på rutten är Hejdeby kyrka, sedan vidare norrut upp mot Lokrume och Stenkyrka, med Tingstäde träsk ner på planets högra sida. När planet sedan flugit över Fårö och Gotska Sandön bär det av söderut längs den gotländska ostkusten.
Hela rutten tar omkring två och en halv timme. Har det inte hänt någonting på hela sträckan kan pilot och spanare återvända till Visby flygfält för att skriva händelserapport.
Om en rökpelare eller liknande skulle upptäckas får de i stället stanna kvar i luften och invänta order. Visar det sig att det är en brand som håller på att utvecklas får de tillkalla SOS Alarm.
– Det är ganska lätt att se om det skulle vara en riktig brand. Vi ser sådant ganska tidigt och på långt håll, säger Jan Åhlberg.
Utsikten över ön från planet. Med så här klar sikt kan man se havet på båda sidor.
I föreningen ingår 20 frivilliga piloter och 15 utbildade spanare. För att få flyga skogsbrandsflyg i deras regi behöver man ha flugit 100 timmar.
I år har de hittills flugit 126 timmar med skogsbrandbevakningen. Det är lägre än vad de brukar snitta på, men Jan Åhlberg säger att det ändå har varit några intensiva veckor i juli. Fast inte i närheten av hur intensivt det var under rekordsommaren 2018.
– Den sommaren flög vi ungefär 400 timmar, i snitt hundra timmar i månaden.
Avtalen för skogsbrandflygen skrivs mellan FFK och länsstyrelsen. FFK flyger också havsövervakning åt Försvarsmakten och uppdragsflyg åt Hemvärnet.
Bränslekostnader och annat som rör planen står MSB för. Piloterna själva får ingen ersättning; alla flyger på frivillig basis. Någon jobbar skift, några är pensionärer och några passar på under sommarsemestern för att flyga och spana efter bränder.
– Det är frivilligt men man måste kunna ställa upp och hjälpa till. Det kan vara skitjobbigt och det kan vara hur lätt som helst, säger Jan Åhlberg.