Två nya präster på väg in i Väskinde pastorat

När kyrkoherde Marianne Witting på söndag installeras som kyrkoherde i Väskinde pastorat har hon redan bott och arbetat några månader i pastoratet och flyttat in i Fole prästgård. Hon har hunnit känna pastoratet på pulsen och många församlingsbor har träffat henne. Om inte i kyrkan, så kanske på det bilrally som arrangerades i Lokrume i somras.
Jag kom sist, men jag var med i alla fall. Jag tycker att en präst ska vara ute bland folk och vara med där det händer saker, förklarar Marianne.
Vi träffar henne på pastorsexpeditionen i Väskinde tillsammans med komministern Maria Widermark som ska vikariera för Martina Wollbo under det närmaste året. Maria har inte hunnit se sig om i församlingarna. Hon kom med båten den här morgonen och hon har aldrig tidigare satt sin fot på Gotland. Komministervikariatet i Väskinde fick hon genom Mariannes försorg.
Har länge följts åt
Marianne Witting och Maria Widermark har följts åt under många år, utan att egentligen ha arbetat tillsammans tidigare.
Vi har delat med oss av våra kontakter och banat väg för varandra, förklarar de.
Först jobbade de båda som präster i Lunds stift. När Marianne bestämde sig för att göra något vågat och ta en tjänst i England bestämde sig Maria för att följa efter. Och när Maria i sin tur bestämde sig för att arbeta på Irland blev det Marianne som bestämde sig för att följa med. När Marianne skulle ge sig till Irland av, förra hösten, fick hon besked om att hon hade fått tjänsten i Väskinde, men eftersom församlingarna här förklarade att de var beredda att vänta på henne så kunde Marianne ändå resa iväg.
Känner sig välkommen
Hon uppskattar det välvilliga mottagandet:
Jag kände mig väldigt väl behandlad av folket här i Väskinde.
När det sedan under Irlandsvistelsen sedan stod klart att komministertjänsten i Väskinde skulle bli ledig under ett år så kunde Marianne än en gång bana väg för Maria, som nu flyttar in i en liten lägenhet i Väskinde.
Den kyrkliga kulturen på Irland gjorde djupt intryck på både Marianne och Maria. 95 procent av irländarna är katoliker och den anglikanska kyrkan är en minoritetskyrka här. När församlingsmedlemmarna inte är så många och inte heller betalar någon kyrkoskatt så måste de lägga ned ett stort ideellt arbete i församlingarna och då blir sammanhållningen stor.
Här betecknas det som en självklarhet att prästen gör hembesök hos alla sina församlingsmedlemmar flera gånger om året. Till jul och påsk blir det dessutom hembesök med nattvard hos de som inte kan ta sig till kyrkan själva.
Så vill Marianne Witting gärna kunna jobba i sitt nya pastorat. Hon inser att hon inte kommer att hinna runt till alla som bor i Väskinde, Bro, Fole, Lokrume, Hejnum och Bäl, men hon har i alla fall ambitioner att komma hem till gamla och sjuka.
Det handlar lite om mod, det där med att våga söka upp människor i deras hem:
Prästen vill inte tränga sig på och människor känner ofta att de inte vill besvära prästen, men då kommer heller inget möte till stånd, förklarar Maria.
Sök gärna upp prästen
Var inte rädd för att söka upp prästen, lyder Mariannes hälsning till församlingsmedlemmarna.
Marianne Witting vill öppna dörren till nya gudstjänstformer som tilltalar människor av alla slag, men hur hon i övrigt tänker lägga upp arbetet i församlingarna talar hon inte så mycket om. Hon vill känna in och lyssna först.
Jag har sagt till mina medarbetare att jag har massor av idéer men jag vill höra deras först! När de är slut tar jag fram mina. Jag är en ivrig människa, men i England fick jag lära mig hur bra det är att lyssna. Det var något jag tvingades till när jag inte var så bra på språket, förklarar Marianne.
Marianne Witting räknar med att ha tid på sig för att utveckla relationerna med församlingsborna och det kyrkliga arbetet i Väskinde pastorat:
Relationer tar tid att bygga upp, men jag ska förhoppningsvis stanna här tills jag pensioneras om nio år.