Tvingas isär
I 71 år har Astrid och Ola Eriksson varit gifta, och för första gången sedan bröllopsdagen tvingas de nu bo åtskilda.
Men när paret fyllde 90 och började söka efter en ny, gemensam, bostad på ett äldreboende, blev det tvärstopp.
- Det finns inget boende där de kan få bo ihop, vad jag känner till. Det är väl så pass ovanligt att båda lever när de kommer upp i den åldern. Sen ansågs de för friska och att de skulle kunna klara sig hemma med mer hemhjälp. De ville ju bara förbereda sig för den dagen då det blir värre, säger dottern Laila Ziemke.
I maj drabbades Astrid av en stroke.
- Hon var väldigt illa däran, vi trodde aldrig att hon skulle klara sig, säger Laila.
För henne och hennes tre bröder började nu en lång kamp. Varje dag åkte Laila till lasarettet och hälsade på sin mamma, ofta i sällskap med Ola.
Kunde inte äta
Astrid som var dålig och varken kunde prata eller äta, utan matades genom en sond i näsan, flyttades så småningom till strokeavdelningen på Visby lasarett.
Efter ett tag kom beskedet att hon skulle flyttas vidare till Korpen, vilket oroade dottern, eftersom Astrid fortfarande var mycket illa däran och ofta drog ut sonden ur näsan. Laila fick dock löfte om att personalen på Korpen var mycket kunnig och att sonden inte skulle bli några problem.
Det dröjde dock inte länge innan Astrid slet ut sonden ur näsan igen och hon skickades tillbaka till lasarettet.
- Jag sa att ni kan inte skicka henne fram och tillbaka varje gång hon drar ut sonden, säger Laila och påpekar att varje besök på sjukhuset dessutom skulle kosta 500 kronor med transport.
Efter många turer beslutades att Astrid skulle få komma till Åvallegården, men innan dess krävde Laila att få besked om varför hennes mamma inte längre kunde äta och svälja. På lasarettet misstänkte man en förlamning i svaljet, men hade inte noggrannare tagit reda på orsaken.
- Det tycker jag är en så pass viktig sak, att man kan äta och föda sig själv. Det visade sig att det var inget fel på hennes svalg, så nu äter mamma mat själv igen, säger Laila.
Åvallegården
Efter Astrids stroke fick både hon och Ola beviljat rum på Åvallegården i Klintehamn, men där får de inte bo tillsammans.
- Det finns inga såna rum, det är rum för en och en, säger Laila.
Nu bor paret sedan några veckor tillbaka i varsitt rum, på varsin avdelning och på olika våningsplan på Åvallegården och även om de har möjlighet att ses mycket på dagarna, saknar de att inte leva ihop så som de gjort i drygt 70 år.
- Varje dag när jag är där säger mamma att hon vill bo med pappa, att allt blir bra bara de får bo ihop. Vi har föreslagit att så fort det blir ett rum ledigt där nere, där pappa bor, så ska mamma få flytta ner. De kan ta ett rum och göra sovrum av och ha det andra som ett litet vardagsrum, säger Laila.
När vi besöker Astrid och Ola på Åvallegården, sitter de mycket riktigt hand i hand på balkongen.
Att tvingas bo åtskilda är inget som paret tycker om.
- Det får man göra det, eftersom det inte finns rum för två stycken, men det är inte roligt. Det är klart att det är annorlunda, men vi blev vana när hon var mycket på sjukhus och jag var hemma i lägenheten och fick hemhjälp, men förut har vi varit ihop i alla år, säger Ola.
Både han och Astrid hoppas att de snart ska få dela rum igen.
- Det kan ju ordna sig om det blir något rum ledigt. Vi får hoppas att det går, säger Ola.
- Det är vi lovade. Det är lite svårt när man ska skiljas och gå till varsin våning på kvällen, men sen på dagen är vi ju i sällskap hela tiden, säger Astrid.
Tuff sommar
Det har varit en tuff sommar också för Laila och hennes syskon.
- Den här sommaren har varit väldigt konstig, allt annat har man fått lägga åt sidan, det har bara varit det här. Samtidigt som man har en väldigt sjuk anhörig ska man slåss med myndigheterna. Man märker ju också att om man ligger på, så går det faktiskt att ordna rätt mycket. Det går att tjata till sig mycket och det känns hemskt, säger Laila.
Hon är nöjd med den vård och det bemötande, som hon och hennes föräldrar fått av personalen på Åvallegården.
- Det som jobbar här är guld värda, skulle de inte jobba över och hålla på, så skulle det braka ihop.
- Frågan är om de någonsin får ett tack för det de gör. Jag har föreslagit att de ska föra dagbok på vad de gör, så de har det, svart på vitt. Är det bara muntligt och kvinnor så blir det bara gnäll och då är det ingen idé.
Så jobbar vi med nyheter