Annica och Reimer Thomsson har båda två jobbat som delgivningsmän och varit kompanjoner i bolaget. Att spåra och hitta de som av olika skäl hållit sig undan räkningar och samhällets övriga krav har varit deras vardag.
Bakom de tonade rutorna parkerar Reimer och Annica Thomsson sin Mercedes. För Reimer har bilen varit kontoret i 50 års tid.
– Vissa dagar har det blivit tolv timmar i bilen. Det finns månader när jag kört 650 mil, det värsta var 60 mil på en dag på Gotland, säger han och uppskattar att bilarna av samma märke tagit honom någonstans mellan 150 000 och 200 000 mil under åren som delgivningsman.
Att hitta de som av olika skäl försökt hålla sig undan har varit ett av hans yrken.
– Jag har haft svårt att sitta still. Min första delgivning gjorde jag för posten i Täby 1971. Min sista redovisade jag i februari i år, så drygt 52 år blev det, säger han medan Annica, hans fru sedan 40 år och kompanjon i firman, berättar att få kan så mycket om gotlänningar som Reimer:
– Han är som en datamaskin!
Bilar, registreringsnummer, var folk jobbar, var de bor och ihop med vem har blivit viktiga pusselbitar för att spåra den som ska delges av polisen, kronofogden, ett elbolag eller någon myndighet.
– Jag tror jag har bättre koll än polisen var de kör oregistrerade bilar, bränner saker eller säljer knark. Det går inte att gömma sig på Gotland – vi har 96,9 i träffprocent, säger Reimer Thomsson.
Annica och Reimer Thomsson, kollegor i företaget som de nu sålt. Livet som pensionärer är något som de tränar på.
Det första jobbet som 17-åring på Postverket i Täby hade gått i arv.
– Morsan var lantbrevbärare i Hemse och jag fick en bunt brev i näven som sork och fick åka med henne, säger Reimer Thomsson och berättar att det blev postskolan, och Gotland igen, efter att ha drabbats av hemlängtan.
I Hemse avancerade han till postchef, ett jobb som kombinerades med många andra.
– När jag träffade Annica 1984 jobbade jag på posten, brandkåren, var ambulansförare, och allt i allo på Hemse hotell. Jag har kört tidningar i tolv år och så jobbade jag med mina farbröder som hade varsitt åkeri, säger Reimer Thomsson och berättar att han och Annica dessutom drev Hemse tobak mellan 1988 och 1999.
Som delgivningsman har man legitimation och rättigheter, men också regler som styr vad man får lov att göra och inte.
Under alla år har delgivningar varit en stor del av jobbet. Från 1977 för polisen, senare också för kronofogden, Geab, elbolag på fastlandet, länsstyrelsen, tingsrätten och advokatfirmor.
– Jag har delgivit i Kanada och San Francisco, dit har det gått via mejl. Men i Marbella och på Rhodos har jag delgivit personligen, säger Reimer Thomsson.
De senaste tio åren har Annica också varit kollega i Gotlands delgivningstjänst AB. I jobbet har de sett det mesta, så även samhällets baksida där den som skulle delges legat död i hemmet.
– Reimer har fått strypgrepp runt halsen, jag satt i bilen och såg det. Samma person hade en spade över huvudet på mig. Rädd blev jag inte förrän jag kom ut i bilen, säger Annica Thomsson, medan Reimer kavlar upp byxbenet och visar några av alla ärr han har efter hundbett:
– Jag har blivit biten sju, åtta gånger, det här var en turkisk kangal som är världens starkaste hund, säger han och visar hugget i knävecket.
Reimer Thomsson, delgivningsman sedan mer än 50 år, har koll på en stor del av den gotländska befolkningen.
Den som tror att en delgivningsman bara kommer med inkasso och brev med tråkigt innehåll har fel. Reimer Thomsson berättar den smått osannolika historien hur han träffat en gotlänning på bryggan på ett fartyg. Flera år senare kom uppdraget från en begravningsbyrå att spåra en arvinge vars pappa hade dött.
– Jag ringde rederiet och frågade när han skulle gå i land. Då var jag där och kunde berätta att han hade ett arv på ett sexsiffrigt belopp.
Sedan 1971 har paret Thomsson delgivit uppskattningsvis 125 000 personer. De flesta har varit trevliga, någon har till och med bjudit på mat eller kaffe.
– De kan vara stöddiga och burdusa i början, men efter hand slätar man till dem, säger Reimer Thomsson och berättar vad lagen ger honom rätten till.
Reimer Thomsson visar ett av många ärr efter de hundbett han fått. Det värsta sitter i knävecket, där en jätte bet sig fast efter att ha slitit sig från en flaggstång.
I vissa fall kan en arbetsgivare vara behjälplig att förmedla krav på inkasso eller tingshandlingar. Till folks hem har han inte tillträde. Där är det dörren som gäller. Om ingen öppnar "spikas" ärendet i ytterdörren.
– Vi har sjutumsmetoden, men vi är snälla och använder häftstift, säger Reimer Thomsson.
Etter ett långt yrkesliv har Reimer och Annica Thomsson nu överlåtit firman på andra. De tränar på det nya livet som pensionärer, med ett rikt kontaktnät kvar över hela ön. Reimer har sin egen teori om öns indelning:
– Södra Gotland, där är folk lättsamma. Efter Hejdekorset är det som att det går en gräns, för sedan blir det kärvare och kärvare. Slite och Lärbro, där skulle fåglarna flyga avigt om de kunde. Sedan vänder det och kommer man över till Fårö är det precis som på Sudret och folk sätter på kaffe när man kommer.