MÄSTERBY/BIRTAVARRE Under kriget verkade Ellinor Dahls morfar som spion för Storbritannien, förlagd till Spetsbergen. Så många år senare går hans gamla ullsockor omkring på Gotland.
De stickades av mormor Amette, de där varma sockorna, av ull från de får som betade på gården i dalsänkan i Birtavarre i det nordligaste Norge. Amette var en stark och tystlåten kvinna av samisk börd som sällan yttrade ett ord men som ändå styrde familjen med sin pondus.
Barnbarnet Ellinor Dahl flyttade till Gotland för snart 20 år sedan och bor nu i Mästerby.
Bilden av mormor är tydlig.
– Hon var en lågmäld person. En gång hade jag klättrat ut genom fönstret under någon lek. Då lade hon handen på min axel och sa tyst ”kom hit”. Oj, vilken utskällning det var!
För tre år sedan ärvde Ellinor mormors och morfars hus i Birtavarre just invid Kåfjorden, där hon tillbringat så mycket tid som barn.
Det var där hon fann de ullstrumpor märkta med ”O”, som i morfar Olof K Olsson, som hon nu lämnat över till sin egen son Niclas. Ett återbruk som går tre generationer bakåt i tiden.
Det här är en bit av en släkthistoria förmedlad via ett par hemstickade strumpor. Men det är också en resa i tiden, tillbaka till andra världskriget och de bistra tider som befolkningen i norra Norge då tvingades genomleva.
Tillbaka också till de år Olof verkade inom engelska flottan och fungerade som spion för Storbritanniens krigsmakt, del av de allierade som till slut kom att tvinga Nazityskland till kapitulation
– Det är hisnande nästan, säger Ellinor. Morfar var född 1898, mormor 1901.Så när kan de vara stickade? Någon gång på 1930-talet, kanske. Och då hade mormor och morfar redan varit med om ett världskrig.
Att du fann dem, vad betyder det för dig?
– Mycket. Tänk dig att de klippt fåren, kardat och spunnit varje tråd med spinnrocken som ännu står i huset...jag känner en sådan vördnad för dem och det liv de levde.
Ellinor själv är född och uppvuxen i lilla samhället Skittenelv, tre mil norr om Tromsö, som ett av fyra syskon.
Där lärde hon sig leva i och med naturen, den som finns inom henne för alltid. Ljuset om somrarna, månader av mörker om vintern, fjordarna och fjällen, regnet, dimman, de hårda vindarna, den stora tystnaden sedan när de mojnat.
– Jag var ofta ute och fiskade, du vet, att fiska mitt i natten i midnattsol när havet ligger blankt...sådant präglas man av. Jag tar mig ofta till havet än i dag, här på Gotland. Det ger mig sådan ro.
Ibland far hon till Gnisvärd, sitter där för sig själv, kanske tänder en eld. Varje gång slår henne denna tanke: Alla människor som är så stressade, varför är de inte här? Här finns lugnet och det är gratis!
Pappa Julius bor i dag i Tromsö. Under Ellinors barndom var han frånvarande från november till februari, då låg han till sjöss utanför Lofoten och fiskade torsk.
Ellinor minns känslan ända hit, när pappa gav sig av för att, i ett barns ögon, vara borta i oöverskådlig tid.
Men uppväxten var också fylld av möjligheter. Hon och hennes syskon fick lära sig allt; sy, sticka, karda, måla, snickra...det var en uppväxt i blåställ. Det är något hon fört över även på sina egna barn, Niclas som bor på Gotland och de två andra som givit sig ut i världen, till Japan och Hawaii.
– Pojke eller flicka spelar ingen roll, alla lärde sig både sy och snickra, alla vågade testa, det ligger i traditionen.
Ellinor lämnade Nordkalotten i 20-årsåldern sedan hon träffat en svensk man och kommit att bosätta sig i Jönköping. När han sedan 2001 fick arbete på Gotland flyttade hela familjen hit.
De två lever inte längre samman och Ellinor har alltså tagit mark i Mästerby, mitt på Gotland. Hon har främst varit verksam företagsutveckling. Nu utforskas nya vägar, kanske flyttar hon norrut igen, huset i Birtavarre lockar.
Jag reser dit med datorns hjälp, ser Kåfjordens vatten, det karga landskapet och de höga bergen, dalen där fåren en gång betade. Så långt bort från så mycket, men ändå i centrum när andra världskriget rasade i trakten.
Olof K Olsson, Ellinors morfar, arbetade i kolgruvorna på Svalbard och stationerades sedan där när kriget bröt ut. Spetsbergen hade en central roll under kriget, bland annat genom den norska väderstation som sände avgörande information till flygvapnet.
Morfar såg också till att förmedla relevanta data till den brittiska flottan som opererade i området, upplärd för detta ändamål som han var i England.
Han stannade på Spetsbergen till september 1943. Då gjorde Tyskland en räd mot den arktiska ön, anförd av mäktiga slagskeppet Tirpitz. Runt 50 norska soldater miste livet.
Morfar Olof kom dock alltså därifrån med livet i behåll.
Exakt vad han uträttade vet inte Ellinor, men hon utgår ifrån att han hade ullsockorna med sig, stickade av ull med fettet, lanolinet, kvar i trådarna vilket gjorde att de bibehöll värmen även när de blev blöta.
– Om han verkligen hade dem på sig eller inte, vad spelar det för roll, historien är ändå så fascinerande. Vi säger att det var så, säger Ellinor.
Det som däremot är absolut belagt är den nordnorska befolkningens utsatthet under krigsåren.
Familjer som tog sina djur upp på fjället, som levde på renens kött och åt benmärgen med salt och gömde sig undan de tyska soldaterna. Än i dag finns exempel på åldriga människor som återser de jordhålor där de som barn tvingades söka skydd i veckor.
Ellinor minns sin morfars berättelser och sin fars hågkomster.
Som när Amette fick en känsla av att något var i görningen, kanske var hon synsk, vem vet. Men hon fick sin son att slå ut paraffinet ur alla paraffinkannor, det som användes för att få ljus om kvällen, och fyllde dem istället med vatten.
När tyskarna sedan verkligen anlände förhördes hon om sin make, var befann han sig? Vad ägnade han sig åt?
Men mormor höll tyst, så även då hon och barnen ställdes upp för att skjutas. Inte ett ord över hennes läppar.
Det avlossades aldrig några skott, istället stänkte soldaterna det de trodde var paraffin ur kannorna på husets väggar för att sticka det i brand. Men vatten brinner ju som bekant inte.
– Mormor och barnen slapp undan och gömde sig sedan i en jordhåla på fjället. För att överleva tog de sig till byn om natten för att leta efter mat. Som hämnd brändes istället det finaste huset i byn ner.
Och att Ellinor sedan alltså gifte sig med en svensk man sågs inte heller med blida ögon av alla. Det fanns de bybor som valde att inte gå på bröllopet för att Sverige under krigsåren tillåtit ”tysktågen” med vapen, krigsmaterial och 2,1 miljoner soldater färdas genom landet.
– Så hårt satt det att Sverige underlättat för tyskarna, säger Ellinor, skakar lätt på huvudet. Så hårt, fast det då gått över 40 år.
Den här intervjun görs i Almedalsbiblioteket men i känsla och tanke är Ellinor hemma i norr. Dagen efter får jag ett sms: ”Omtumlande i går. Det blev en tillbakablick som gav så många tankar”.
Skittenelv, Tromsö, Kåfjorden, Birtavarre...en trakt där historien hänt och där utvecklingen länge stod still.
Tågen söderifrån gick inte längre än till Narvik och Ellinor minns en barndom utan gatljus, där det eldades med kol, där mjölkbussen tog henne till skolan och hon besökte Tromsö tre mil bort bara någon enda gång per år.
Hon minns besöken hos mormor och morfar i Birtavarre, ingen värme i sovrummen, de tunga, tjocka täckena i sängen och snön på ögonfransarna om minusmorgnarna, hon minns det rostade kaffet och hur doften fyllde huset.
Men trots dessa umbäranden minns hon också kärleken mellan de två, Olof och Amette.
– Han satt med sin pipa sedan mormor dött. Åh, så han saknade henne, ”jag längtar efter att träffa henne igen” sade han ofta. Det var en sann kärlekssaga.
I dag ligger de begravda på kyrkogården i byn och Ellinor är så glad att hon fått ärva huset där på fjällets sluttning. Där ryms en så stor del av den hon blivit. När hon kommer dit är det att komma hem.
I Skittenelv har hon ingenting kvar. Mamma Aslaug är borta och pappa Julius bor i Tromsö, just intill Tirpitz-museet.
Tirpitz, alltså. Det stora slagskepp, ett av Nazitysklands största, som anförde räden mot Svalbard 1943. Den 12 november 1944 lyckades brittiska bombplan sänka fartyget vid ön Håköya öster om Tromsö.
Julius var liten då men minns, säger Ellinor, ännu den dagen. Han var på fjället och sökte efter får, såg flygplanen komma på låg höjd mellan fjällen och sedan dånet av bomberna.
Omkring 1500 soldater dog den dagen.
Tirpitz alltså som en slags förenande länk inom släkten. Olof som ansattes på Spetsbergen och hans blivande svärson som året därpå hörde henne sprängas. Oavsett allt står det klart: I krig finns inga vinnare.
I Birtavarre klirrar himlens stjärnbilder i vinternätternas minuskyla, där målar norrskenet med sin bredaste pensel och där slutar forsen aldrig sin berättelse om nu och då, där råder lugnet och litenheten.
– Att vistas där ger en viss självinsikt...man är liten och obetydlig, man spelar ingen roll. Det är bara så befriande!
Så tacksam är hon för det där huset och vem vet, kanske hittar hon än fler hemstickade plagg som genomlevt krig och ett strävsamt liv.
Just dessa ullsockor, märkta med ”O” som i Olof K. Olsson, värmer inte bara kalla fötter numera alltså på gotländsk mark.
Allra mest värmer de Ellinor långt in i hjärtat.