Vi läser om det och hör det berättas. Om människor som lever sin dröm, som kapar banden med det invanda och ger sig av mot framtiden med lättare last.
Just den här resan började med en annons i Sollentuna Tidning för elva år sedan och tar mark i Rone på Gotland i den tid som är nu.
Den här intervjun ska handla om det, om drömmarna i livet och vad de gör med oss människor.
- Det kan låter lite märkligt, men alla drömmar jag haft...de har nog faktiskt hänt. Men det är klart, så fort man nått en dröm så kommer det en ny strävan, säger Ulrika.
Ulrika Davidsson är småländskan som skapat sig ett namn som kokboksförfattare, kostrådgivare och GI-ambassadör.
Du hittar henne i kvällstidningarnas matspalter och på bokhandlarnas kokbokshyllor, hittills har hon 13 titlar utgivna på Ica bokförlag.
Ytterligare en är på gång i december, en viktminskningsbok med titeln "Gå ner i vikt med LCHF".
Planerna för gården i Rone som familjen just köpt är stora och Ulrika är redan igång med att röja och idéerna är många och målas i de klaraste färger.
I bygden finns, säger hon, en skeptisk hållning, men hon låter sig inte nedslås.
- Man måste våga satsa och att följa sin vision, säger hon.
Andligheten hemifrån
Men för att få lite stadga i den här artikeln börjar vi från början. Vi skulle kunnat börja här på Gotland, där Ulrikas mamma och pappa träffades på 60-talet och bodde en tid i Lokrume, men riktigt så långt bakåt går vi inte.
Låt oss istället börja i byn Trånghalla utanför Jönköping i Småland. Det var där hon växte upp, Ulrika Jungåker.
Jag frågar vad hon fick med sig i livet därifrån och hon svarar långt och länge men landar till slut i "andligheten".
- Allt som hände där hände i kyrkan. Även om jag inte var särskilt troende så märker jag, nu senare i livet, att uppväxten påverkade mig till en slags andlighet.
På vilket sätt, menar du?
- Jag tror väldigt mycket på andligheten. Det är inte tur eller slump som gör att man hamnar där man hamnar, det finns något som styr in en i de val man gör, tror jag. Den uppväxt jag hade har givit mig en trygghet.
Ulrika, maken Lasse och barnen bor i ett gult hus med vita knutar i Sollentuna sedan 14 år men är inom några år permanent bosatta på Gotland.
I Jönköping har hon mor och bror kvar och i Trånghalla, där Ulrika bodde tills hon var 15, är hon minst någon gång om året. Där har hon sina rötter, en plats som ger referenser till allt hon företar sig i livet.
För elva år sedan svarade Ulrika och Lasse, som är jurist, på en annons om sommarboende på en gård i Rone.
Och där, bland de öppna fälten och sedan havet, hittade de plötsligt hem. Sedan dess har de återvänt varje sommar och lärt känna bygden.
Det som sedan började som sökande efter ett eget sommarviste blev till letandet efter en fast punkt. Det har de från och med i höst, en egen gård alldeles intill bygdegården.
Gillar förändringar
Det är dimmigt den dagen vi träffas; tjockan rullar in över de svarta fälten och det luktar av nästanregn och våta löv. Jag frågar vad det var hon fann här och hon svarar...
- ...en känsla. Det var det jag fastnade för. Samma känsla som när jag var liten och vi kom hit, vi bodde i Lokrume på somrarna då. Att köra av båten och känna havsluften...det är hemma, på något vis. Och så är jag ju uppvuxen på en liten ort, du vet, alla visste allt om alla, ett slags omhändertagande, det har jag fastnat för här också.
"Alla vet allt om alla" brukar oftast sägas som något negativt.
- Det finns så klart nackdelar också, det hålls koll och man får inte sticka ut för mycket, men...det finns en väldig värme här. Vi har lärt känna den här delen av ön, våra bekanta är nästan bara de fastboende.
Hon vet inte exakt när de flyttar permanent till ön, inte mer än "inom några år", barnen och deras skolgång får till stor del styra.
Är det en dröm, det här, att flytta hit?
- Definitivt. Och det är en stor förändring i vår familj. Men det är ingen slump. Vi sa det redan när vi nyss hade träffats, Lasse och jag. Att vi någon gång i livet skulle bryta upp och göra något annat, vad som helst. Byta jobb, flytta utomlands...bara någonting helt annorlunda.
Skön idé!
- Visst är det! Det var Lasses idé, men jag hakade på, jag tyckte det var ganska roligt. Jag gillar förändringar.
Nu när vi pratar drömmar, berätta om några drömmar du haft genom livet.
Ulrika sitter tyst ett tag där i köket, hon har jätteulliga tofflor på fötterna och hett kaffe i koppen och tänker sig inåt, bakåt.
- Alla de drömmar jag haft, de har faktiskt hänt. Jag ville träffa en man och få barn, jag reste runt jorden när jag var 20, det var en dröm, jag gick ner i vikt efter att jag fått barnen, gick ner 30 kilo på ett år...vad mer, jo, de här kokböckerna, de hälsokostbutiker jag drev i Stockholm några år, det var också drömmar jag haft.
Så tråkigt det låter att nå allt du drömmer om!
- Haha, tycker du...tja, det finns väl annat också, jag skulle vilja bo i Afrika och arbeta med bistånd, men det är inget jag jobbar för och då kommer det inte att hända. Men jag skulle vilja lära mig dreja, det vore roligt, så kanske i framtiden, om tio år eller så...
Ulrika tycks drivas av en outsinlig energi och en obändig envishet. Hon säger just "envis" när jag frågar om hennes mest utmärkande drag.
Envisheten får saker att hända, i den meningen är den positiv.
- Men om du frågade min man skulle han nog säga att jag är jävligt jobbig, han får hålla tillbaka ibland. Jag har svårt att släppa saker, men samtidigt vågar jag lita på min magkänsla nu när jag kommit så här långt i livet.
Ulrikas yrke som kostrådgivare går ut på att informera, inspirera och motivera. Att förändra, förbättra, människors hälsostatus; att gå ner i vikt eller att helt enkelt må bättre.
Hon kom in rätt i tiden men sin första bok om GI-metoden (2006), GI som nu blivit hur stort som helst.
Jag som har barn i tioårsåldern ...jag vet inte hur jag skulle klara mig utan spaghetti!
- Men det finns ju så mycket annat, quinoa eller råris eller linser...man kan inte leva på spaghetti och färdigköttbullar och fiskpinnar, ät kycklingfilé istället, ät nötfärs. Mat ska inte behöva ta mer än 20 minuter att laga och tycker man att man inte har den tiden, då är det dags att ta en funderare på sitt liv.
Ulrika har funderat länge och noggrant på många av frågorna under intervjun, men här brinner det till. Här ligger svaren långt fram i munnen, maten är hennes passion, det är otvetydigt.
Hon berättar om i lördags, om köttgrytan hon bjöd goda vänner på och den här kvällen ska det också komma gäster till sitt levande kök.
Hon berättar om grundarbetet till kokböckerna, hur hon ibland lagar tio rätter om dagen, 30-40 stycken på en vecka. Då blir grannarna i Sollentuna nöjda, när hon går runt och delar ut matlådor sedan rätterna fotograferats.
Maten är hennes hjärta, hennes livs centrum.
I min familj är det jag som lagar all mat och jag tycker att idéerna tryter emellanåt.
- Handlar du också? Och planerar? Det är ett himla ansvar och ett viktigt jobb, det är inget man bara gör på en höft. Men varför inte lära dig 15 nya rätter, snart är det lika naturligt som korv stroganoff.
Eller spaghetti och köttfärssås.
- Ja, haha. Men vi äter också spaghetti, det är inget fel i det. Men jag har samtidigt järnkoll på det totala matintaget under en vecka. För mycket snabba kolhydrater är inte bra för kroppen.
Mycket kul framför sig
Ulrika har ingen speciell städmusik, hon äter chips ibland, har fastnat för artisten September och tycker ärligt talat att flicknamnet Jungåker är lite coolare än Davidsson.
Från det ena till det andra, vilken är den lyckligaste perioden i ditt liv?
- Nu, faktiskt. I konkurrens med när vi flyttade in i det där gula huset och barnen var små. De åren jag var hemma-mamma fullt ut, jag tvättade, strök, städade...de åren fanns inga bekymmer, det var m in dröm då, det var underbart.
Men livet går ju i cykler, som ett pariserhjul. Där uppe är utsikten milsvid men hon har varit nere vid marken också, Ulrika.
När hennes butiker i Stockholm och produktionen av matlådor till stressade storstadsbor krävde så mycket personal att det åt upp både intäkter och energi, då var livet en mara.
- Men nu är jag där uppe igen. Tids nog kommer man tillbaks ner igen, det vet jag, men nu gäller det att ta vara på det som är och göra det bästa av allt.
Hur långt fram i livet ser du?
- Tio år, kanske. Jag har precis fyllt 40...nästa gång tar vi 50. Då är barnen över 20, åh, jag har så mycket roligt framför mig, det är så mycket spännande som ska hända i livet.
Sen går hon ut och sätter sig i en lövhög.