Underhållaren och tystnaden

Klockan är nio på morgonen, en onsdag, och under natten som just passerat har Annen Jakobsson sorterat och vikt åtta maskiner tvätt.
Underkläder här, byxor där, tröjor och handdukar, allt i olika högar.
Det är en bra tid, tycker hon. Natten.
Då sover resten av familjen och Annen får tid för sig själv, får saker och ting gjorda.
Hon kommer att säga det under vårt samtal på verandan i Vibble. Hon kommer att säga att hon är förälskad i mig också, men hon ska alltså säga att hon med tiden allt mer söker ensamhet och tystnad.
- Skapar tid för mig själv, gärna på natten, jag är ett nattdjur, haha. Behovet av ensamhet, det har jag känt allt mer de senaste åren.

För den som ser Annen Jakobsson utifrån är det kanske inte i förstone ensamhet och tystnad man tänker på.
Du känner igen henne, eller hur? Krogshowartist, sångerska, underhållare, förr än du anar i ett sammanhang nära dig.
Om inte annat har du kanske sett henne leda dansen kring granen på Stora torget i Visby när julen är nära.
Utklädd till tomte eller med nätstrumpor på en scen, men alltid, i alla sammanhang: trycket i rösten, det stora bullriga skrattet.

Bra på att bryta ihop
Vi kommer att prata om det där, men mest om annat. Om otillräcklighet, tunga dagar och om den lilla flickan hon en gång var.
Annen och jag känner inte varandra särskilt väl, men vi har träffats en del. Inte minst under juryarbetet med radioprogrammet "Svensktoppen nästa!".
Glad som Carolas stormvind, alltid med vilda idéer om stort och smått.
Så jag börjar där, i den bild hon ger av sig själv:
Du framstår som en alltid glad människa, men det är väl ingen?
- Nej, så är det väl, men...jo, jag är glad, fast jag har väl mina stunder då jag är låg också och allt är åt helvete, men då får det vara så. Men det är inte ofta, faktiskt, och det tackar jag min musik för.
Hur då?
- Det är där jag hämtar min energi.
Berätta.
- Det är ju som du säger, jag uppfattas som glad, positiv och energisk, att jag gör allt...och man måste ju hämta allt det där någonstans. Och det händer någonting när jag sjunger. Jag slipper tänka en stund...jag är ofta helt tom efteråt, helt slut.
Som när andra ger sig ut och springer.
- Lite så tror jag att det är.
Och då klarar du de motiga stunderna bättre, menar du?
- Ja, jag har lätt och bryta ihop och komma igen. Och jag har lätt till tårar, det rensar liksom systemet...

Annen har ställt fram blå keramikmuggar med kaffe på altanbordet. Hon har satt på sin nyutgivna skiva "Finally" tyst i bakgrunden, en skiva hon fick spela in som en 40-årspresent, mycket ballader, disco och nån rockstänkare.
Det är rätt mycket skratt i vårt samtal, men också djup botten.

Annen säger att hon gråter när som helst. Till tv, filmer, sorgliga berättelser, men mest av allt när hon känner sig missförstådd. Det är det värsta, säger hon. Att folk ska tro att hon inte gjort sitt bästa.
Varför är det viktigt för dig, att inte missförstås?
- Jag vet inte...det har väl med mig själv att göra. Att jag har svårt att bli nöjd med mig själv...Gud, ska du skriva det här, det har jag väl aldrig sagt till någon...

Kan inte be om hjälp
Ingen fara, du får läsa innan det publiceras. Är inte det tärande...att aldrig vara nöjd?
- Det kan det vara. Jag kan glädjas i en grupp, men har svårt att glädja mig för mig själv. Men jag vet inte...jag är väl som en sån där arbetshäst, bara stretar vidare. Jag är för mån om att folk ska tycka att jag är bra.
Varför?
- Det har varit värre, men jag har svårt att säga nej och svårt för andra som säger nej...som jag lever emellanåt, med så mycket på gång, tror jag inte många skulle orka med. Men livet är så fyllt av möjligheter, så varför inte bara köra?

Annen arbetar som projektledare inom Werkelinbolagen, arbetsuppgiften är att utveckla turismen i Norden, att fungera som coach för turistanläggningar som behöver utvecklas.
- Ett klockrent arbete för mig. Det är så kul, så roligt att lyfta och inspirera människor, se vad som händer.

Hon säger att hon är den typen av människa. En person som ger, som ordnar, som håller i trådar och får saker att hända. Jag får känslan att hon är en tjej att lita på.
Och det är lite så hon säger själv:
- Om du kommer hit och har ingenstans att bo, bilen startar inte, byxorna är trasiga och du har fått kicken från jobbet...då fixar jag det, då ringer jag och ringer och ringer tills det ordnat sig. Men det skulle inte hända för mig.
Varför?
- För att jag inte kan be om hjälp, för att jag ska klara allting själv.
Under intervjun i den svala augustimorgonen har Annen gått från att vara den spralliga tjejen som svarade på de inledande musikaliska frågorna, som är bortredigerade i den här intervjun, med skratt och knorr, till att svara mer eftertänksamt och...långsamt.
Det är det som främst slår mig. Hur hon blivit mer långsam.
I högtalarna sjunger hon "You to me are everything" och "You shook me all night long" och jag frågar hur hennes fysiska storlek påverkat hennes liv.
Annen är 183 centimeter lång och rätt stor.

Undviker krogbesök
Jag anar att frågan kan vara känslig, men jag känner ett förtroende mellan oss så därför ställer jag den ändå. För att jag tänker att det rimligen måste satt några spår.
Och det har det, visar det sig.
- Det kan vara en anledning till att jag måste kompensera hela tiden, att jag ska vara så jävla duktig så det inte syns, inte märks. Och det kan vara drygt att få kommentarer om det.
Får du det?
- Ja. Mest när jag växte upp, då fick man det emellanåt. Det är väl därför man är den här positiva människan...för att göra någonting åt det.
Har du tänkt på det på det viset?
- Ja. Nu har jag väl accepterat att det är som det är, men när jag var yngre...
Vad då?
- Det var jobbigt att gå ut och dansa...jobbigt att få kommentarer om det hela tiden. Det är min värsta, liksom.

Annen bodde granne med Håkan Loob när hon väste upp i Slite, gillar ljudet av skog, vill gärna ha något extra, kanske en kronärtskocka, när hon beställer sin Capricciosa och tycker att Pierce Brosnan är snygg.
Och så är hon lite förälskad i mig, Annen. Jag frågar det under intervjun: Jag undrar om inte du är lite kär i mig, frågar jag och hon säger att "Ja, det har jag varit sen vi träffades första gången för många år sedan".
Sedan lämnar vi det ett tag.

I Annens flickrum på först Knägränd sedan Strömgränd i Slite hängde det affischer på Tomas Ledin och Björn Skifs. Mest Ledin.
Hon köper fortfarande alla hans skivor och kan de flesta av hans låtar.
Jag frågar om Annen har någon kontakt med den där lilla tjejen och hon säger att hon inte tänker på henne så ofta men att...
-...jag gör det hon drömde om att få göra, stå på scen och sjunga. Jag sjöng jämt. När jag var fyra ställde de mig på en stol på släktkalasen sen sjöng jag alla 14 verser av "Kungens lilla piga".
Hur var hon, den lilla Annen?
- Ungefär som jag är nu, tror jag. Lite mer osäker. Och lite mer idrott, lite mer hästar, i hennes liv.

Lever och bor i en dröm
Numera är det alltså mest musik, mest sång. Sången som gör henne så gott.
- Jag pratade med en naprapat om det, nu börjar det bli medicinskt bevisat att sång är bra för kroppen, för musklerna...att hela kroppen får jobba när man sjunger.

Söndag kväll om sommaren. Då går familjen Jakobsson och flera av grannfamiljerna i Vibble till havet, oftast neråt Hällarna. De har mat med sig, de sätter sig på stranden och äter tillsammans. Då stänger de veckan och tar sikte mot en ny
- Jag lever nära människor som man är som man vill med, jag lever det liv jag drömt om att få göra. På alla sätt, säger hon.
Jag har rätt mycket behov av tystnad och att få vara ensam...det verkar inte du ha.
- Mer och mer, faktiskt. Tid för mig själv, utan telefon. Det bästa med Gotlandsbåten är att det inte finns någon täckning under två timmar. Jag läser mycket...frossar i svenska deckare...
...lite kär i mig, alltså?
- Ja! Visst är det häftigt.
Ja...jo.
- Du har din stil, liksom...det går igen i allt...hur du är, vad du skriver, skitcool. Vi måste dricka lite vin nån gång. Här hemma, när maken är borta.
Vad blir det för sort?
- Bubbel. Sen rödvin och ostar. Du kommer väl?
* * *
När jag mejlar texten till Annen för genomläsning, kommer den tillbaka dagen därpå med kommentaren:
"Känns ok, fast ovanligt när det gäller bilden av mig. Hmmm".
Och, tänker jag, då är det väl som det ska, då.

Underhållaren och tystnaden

Du har just börjat läsa en intervju med Annen Jakobsson.Och du kommer inte att sluta förrän du läst hela.