Det var på Gråbo, vid "gamla Puma", som allting började. Ancie Fernström, som då ännu hette Annica Eklöf, var i 10-12-årsåldern och bodde med sin familj bara 75 meter ifrån fritidsgården.
- Jag började hänga där nästan innan jag var gammal nog att släppas in. Fritidsgården var väl till för högstadieelever, och jag minns att jag kände mig yngst ganska länge, berättar Ancie Fernström om sina barndomsminnen, som härrör från 1970-talet.
Några år senare blev hon också fritidsledare på fritidsgården, och - som det brukar heta - på den vägen är det.
- Det var faktiskt Ove Järlö, som jobbade på Puma då, som påverkade mitt framtida yrkesval; jag inser det nu när jag i efterhand tänker på det. Det är häftigt hur så lite kan bli så bra, hur en annan vuxen person än ens mamma och pappa kan betyda och påverka en så mycket, resonerar hon.
- Han och hela hans familj betydde otroligt mycket för mig. Om man kan ha två familjer, så var det precis det jag hade.
Ancie Fernström gick från att själv vara ungdom på fritidsgården till att arbeta där, vilket hon gjorde i femton år innan hon fick ett vikariat inom kommunens ungdomstjänst. Därefter var hon tillbaka på Puma, för att sedan börja arbeta inom socialtjänstens ungdomsgrupp.
Nyligen tillträdde hon som tillförordnad chef för ungdomsgruppen fram till årsskiftet, sedan förutvarande chefen Maya Heckscher slutat.
"Kul att gå till jobbet"
Exakt hur ungdomsgruppen organiseras därefter är ännu inte klart.
Ungdomsfrågor och ungdomars situation är något som Ancie Fernström har haft med sig genom hela livet, i princip från det att hon själv var snarare barn än ungdom.
Men hon tröttnar inte, utan ser tvärtom sitt jobb som en ynnest, som något hon är tacksam över.
- Det är kul att gå till jobbet. Tiden står aldrig stilla, utan man utvecklas hela tiden, resonerar Ancie Fernström.
Med sin erfarenhet bland ungdomar, ofta ute på fältet, ser hon förändringarna, svängningarna inte bara bland ungdomar utan i samgället i stort.
- Grundproblematiken är densamma nu som alltid. Men det är tuffare nu, ungdomarna lever i en tuffare miljö nu, tycker jag.
Synen på droger och vapen har förändrats de senaste tio åren, säger hon. Droger är mer accepterat i dag, och fler bär exempelvis kniv nu är tidigare. Därmed inte sagt att alla gör det, eller att ungdomar - eller de som jobbar med ungdomar - lever farligt.
- Nej, farligt tycker jag inte att det är. Det är tufft ibland, men inte farligt. Hela världen är mer drogliberal i dag. Ungdomar i dag kan prata om cannabis som vi pratar om ett glas vin, och det gör mig lite bekymrad. Den trenden är tydlig, menar hon.
Känner igen sig
I mötet med ungdomarna, oavsett om det är på en fritidsgård eller ute på stan, ser Ancie Fernström stora fördelar med att ha de erfarenheter hon själv har. Alla har ju varit ungdomar, men Ancie Fernström har framför allt också jobbat länge både på fritidsgård och inom ungdomstjänsten och ungdomsgruppen.
- Jag känner igen igen mycket av det de upplever, och jag tror att jag blivit ganska bra på att läsa av personer. Jag vet när ett ja egentligen betyder nej eller när bra betyder dåligt. Och när jag kan få ungdomarna att förstå att jag kan vara behjälplig när de mår dåligt eller har problem, då vinner jag också deras förtroende, resonerar hon.
Sin egen ungdom väljer hon att ligga ganska lågt med. Som den relativt offentliga person hon är, är det bättre att inte säga för mycket om den, menar hon.
- Men den var inte den stillsammaste alla gånger, och jag känner igen mig i den situation många ungdomar är i även i dag.
Skiljer på jobb och fritid
Ancie Fernström är gift med beroendeenhetens chef Per-Johan Fernström, men deras samtal i hemmet och kring köksbordet består inte enbart av de problem som respektive person möter i sitt arbete, betonar hon.
- Nej, nästan tvärtom; vi är nog rätt bra på att skilja på det jobb och fritid annars hade det inte funkat. Däremot har vi en bättre förståelse för varandra.
Parets dotter Wilma är nu 3,5 år, och i henne ser Ancie Fernström redan nu drag av sig själv och sitt sätt att vara.
- Hon läser av mig väldigt bra om jag är arg eller på dåligt humör. Hon pratar som mig, och ibland går hon till och med som mig, säger Ancie Fernström med ett skratt.
Ungdomarna hennes kall
Ancie Fernström har levt bland och jobbat med ungdomar i hela livet, men hon tröttnar inte på det. Även om hon medger att hon säkerligen, en dag, kan bli för gammal för det jobb hon nu har och trivs så bra med.
- Ja, jag tror att man kan växa ifrån det, till slut. Om jag blir för mycket "morsa", om jag blir en gnällig kärring, så hoppas jag att någon säger till mig. Eller om jag börjar bli rädd för att vistas ute bland ungdomarna, då är det verkligen dags att lägga av, säger hon.
Och även om det är tufft, även om klimatet bland unga har ändrats och även om många unga har det svårt ibland - så är ungdomarna hennes kall, jobbet något hon inte vill byta bort, och framtiden ljus.
--Ungdomen är en härlig tid, men den kan också vara förvirrande. Och om jag, som en vuxen person som dagligen arbetar med de här frågorna, tycker att ungdomarna ibland lever i en tuff miljö - hur är det då att vara ungdom i dag? frågar hon sig.
- Det jag jobbar med är en hoppfullt verksamhet - de allra flesta ungdomar får det bra och hittar sin väg; det tar bara lite längre tid för en del.