Upptäckte knöl när hon ammade
- Att sjukdomen kan komma tillbaka är en ångest jag måste leva med.- Och det gör att jag har bråttom. Jag har bråttom att leva.Så berättar Britta Mann, 41-årig fyrabarnsmamma i Viklau.I fjol drabbades hon av bröstcancer. Hon upptäckte knölen när hon ammade sin 10-månaders baby.
Foto: Petra Jonsson
Britta Mann låg och ammade yngste sonen hemma i det vackra, röda huset i Viklau. När hon svepte med handen över bröstet kände hon plötsligt en knöl. Hon förstod genast vad det var och agerade direkt..
- Jag är sjuksköterska till yrket, så jag hade ingen tveksamhet om vad det var. Jag förstod. Jag avbröt amningen och ringde till lasarettet. Men det var fredag och kliniken var stängd, så jag pratade in ett meddelande och fick vänta till måndag, berättar hon.
Dyster jul
Hon pratar lugnt och stilla. Berättar om hur sjukdomen drabbade henne och hennes familj, hur hela livet plötsligt ställdes på ände. Hon beskriver den förtvivlan, ilska och ångest som följde med sjukdomsbeskedet.
- Det blev en dyster jul och nyår. Jag var som lamslagen, säger hon.
Britta var bara 40 år när hon insjuknade. De fyra barnen var alla i förskoleåldern. Det är ovanligt att så unga kvinnor får bröstcancer.
- Min yngsta var bara tio månader. Jag ammade ju fortfarande. Jag minns att jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist att jag skulle drabbas som var så ung. Och mina barn... jag blev som besatt av tankar på döden då i början, att jag skulle efterlämna fyra så små barn. Det var en förtvivlan utan gränser, berättar hon.
Specialistläkare
När det gäller behandlingen skedde allt väldigt snabbt. Ett par veckor efter hon upptäckt knölen fick hon träffa en specialistläkare och efter cirka tre veckor hade hon fått sin diagnos.
- Det var den 6 december tror jag. Jag fick då veta att jag hade en snabbväxande, cirka 22 millimeter stor tumör som måste opereras, berättar hon.
Britta valde själv att operera bort hela bröstet. Dels på grund av risken för återfall och dels för att slippa strålbehandling, vilken hon hade varit tvungen att resa till Stockholm för.
- Egentligen ville jag att de skulle ta bort båda brösten eftersom jag tror att risken för återfall är relativt stor i mitt fall, men läkaren sa nej, fortsätter hon.
Efter operationen fick Britta behandling med cytostatika. Var tredje vecka åkte hon till lasarettet för en tvåtimmarsbehandling med sprutor och dropp.
Hon mådde fruktansvärt dåligt.
- Det var värre än man orkar med. Ett tag tänkte jag att det spelar ingen roll om jag dör, det skulle faktiskt vara rätt skönt. Men så kom barnen och kramade och pussade mig. Och min man sa att han tyckte jag var sexig när håret ramlat av. Och då försvinner de mörka tankarna och jag försöker skratta åt eländet.
Stor trygghet
Hon utstrålar ett stort lugn och en stor trygghet. Och hon har självdistans och humor. Hon tror själv att detta är egenskaper som hjälpt henne genom den tuffa behandlingstiden.
- Man måste kunna skratta, säger hon. Jag skrattade faktiskt ibland när håret ramlade av, även om det gjorde väldigt ont. Ja, det gör faktiskt ont när det lossnar på huvudet.
Att håret försvann under armarna gjorde henne ingenting, eller på benen. "Det var ju skönt att slippa raka sig", skrattar hon. Men att förlora håret i underlivet tyckte hon kändes som ett övergrepp.
- Jag ville inte att min man skulle ta på mig då. Det kändes som barnarov, säger hon.
Börjat arbeta
Hon återkommer flera gånger till att det inte bara är hon som drabbats, utan hela familjen. Vardagen förändrades för dem alla när hon blev sjuk.
Förstod barnen vad som hände dig? Hur mycket berättade ni för dem?
- Vi har haft en öppen, ärlig kommunikation med dem från första stund. De har fått veta allt och de har varit med i hela processen. Det har gått bra. Jag tror man måste vara tillåtande, man måste släppa in barnen. Barn har inga skrupler, sånt är vi som lär dem det, svarar hon.
Idag är Britta färdigbehandlad och hon har börjat arbetsträna. Två timmar om dagen jobbar hon. Men hon är fortfarande mycket trött.
- Första dagen jag varit på jobbet var jag helt slut. Jag var tvungen att gå och lägga mig direkt.
Orken finns där inte, det är mycket hon har tvingats avstå från.
- Jag har alltid varit en oerhört aktiv person. Alltid velat ha maximum av livet. Nu gör jag ingenting, jag går inte på några kurser, sjunger inte i kör, simmar inte med barnen, är inte med dem på musiklekis. Allt det där har fått utgå, man skall inte dräpa sig själv, säger hon och skrattar.
Hon saknar orken väldigt mycket, säger hon.
- Men det blir väl bättre, tillägger hon.
Hon vet att det tar tid att komma tillbaka.
Rosa Bandet har blivit symbol för kampen mot bröstcancer.
Det började användas i USA i början av 90-talet. Initiativtagare var Evelyn Lauder, svärdotter till kosmetikföretaget Estée Lauders grundare.
Idag används Rosa Bandet av bröstcancerorganisationer världen över.
I Sverige säljer både Bröstcancerföreningsarnas riksorganisation tillsammans med Bröstcancerfonden och Cancerfonden det rosa sidenbandet, men de ser något olika ut.
Oktober har blivit den årliga kampanjmånaden för Rosa Bandet. De pengar som samlas in går huvudsakligen till bröstcancerforskning.
Det började användas i USA i början av 90-talet. Initiativtagare var Evelyn Lauder, svärdotter till kosmetikföretaget Estée Lauders grundare.
Idag används Rosa Bandet av bröstcancerorganisationer världen över.
I Sverige säljer både Bröstcancerföreningsarnas riksorganisation tillsammans med Bröstcancerfonden och Cancerfonden det rosa sidenbandet, men de ser något olika ut.
Oktober har blivit den årliga kampanjmånaden för Rosa Bandet. De pengar som samlas in går huvudsakligen till bröstcancerforskning.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!