Och plötsligt är det där som nyss var nu och nära så länge sedan förbi.
Forntid, historia.
Jonas Fohlin växte upp på Norra kyrkogatan i Visby på 60- och 70-talet. Det var på den tiden bilarna var knallblå, postverksgula och televerks-orange, då de hette amazon och Opel duett.
Ralf Edström var stjärna i fotbollslandslaget, vi tvättade håret med Timotei, The Sweet hellracade på listorna och hemmen luktade av träpanel och kycklingrätten Flygande Jacob.
Det är många år sedan nu.
Kanhända omger vi som var med den tiden med ett rosa skimmer, kanhända förskönar alla den tid de växte upp i, oavsett vilka årtal det var.
Vi ska tala om det, Jonas och jag. Båda årsbarn från 1962.
"Året var 1959" sändes i SVT på trettondagsafton. Ett dokument om en svunnen era.
Jonas Fohlin är en av tre personer bakom programmet, som enligt mätningar lockar en miljon tittare.
Han är också den lugna gotländska berättarrösten som lotsade oss in i historien; till Ingo Johanssons VM-titel i boxning, till Rock-Olgas glansdagar.
Men det är inte för att prata om det enskilda programmet som jag ringer upp Jonas Fohlin hemma i lägenheten i Kärrtorp i Stockholm. Utan för att ta reda på vem han är egentligen.
Betydande uppväxt
Så, för att börja någonstans:
Berätta vad du inte är intresserad av som många andra människor gillar.
- Jag är inte intresserad av sport...jag vet inte varför, egentligen...jag har aldrig varit speciellt bra på sport. Jag tittar väl när det är OS och VM och sånt, men annars...nej.
Vad är du intresserad av, då?
- Musik tycker jag är kul. Film är roligt, nu hinner man inte så mycket bio när man har barn i huset, men jag försöker hyra lite dvd ibland. Men musik, jag är med i ett band igen sen nåt år tillbaka, In Between, vi har lite spelningar här i Stockholms-området.
Så du harvar i replokalen igen?
- Ja, som när jag var 15, haha.
Du var med i Urban Släke när det begav sig, hur mycket sitter den tiden kvar i dig idag?
- Jag träffar de andra ibland, men...nej, det var kul då, det är inget jag tänker på i dag.
Norra kyrkogatan i Visby, gatan mellan Domkyrkan och Norderport. Jag gick den häromdagen, glänsande gatstenar badande i gult mustigt gatljus. Det var där han växte upp, det är där han har sina rötter.
Jag har ringt upp för att prata just tider som flytt, spannet mellan då och nu, vad år som går gör med oss människor.
Jag tänkte att Jonas borde vara den rätte att dryfta sådana tankar med.
Vad betyder den tiden för dig i dag, din uppväxttid?
- Den betyder nog mer än jag trodde den skulle göra när jag flyttade en gång. Jag var 19 då och rätt så trött på allting, man ville till nåt annat. Sen märker man mer och mer hur viktig den är, tiden då man växte upp...hur den formar en som människa.
I nio år har Jonas, som varit anställd på SVT sedan 1989, arbetat med "Året var"-programmen.
Träffat människor som varit med, tittat igenom tv-arkiven och sedan berättat historien om det aktuella året.
Förskönande nostalgi
Jag undrar vad som händer med honom under arbetets gång, om han vistas i den tiden, om han sugs in i händelserna och den tidens stämning.
Vad händer med dig, Jonas?
- Man sugs in i det...och ju närmre ens egen tid man kommer desto mer kommer jag ju ihåg, sånt de pratade om när jag växte upp...det blir ju en tidsresa, helt klart.
Finns det något speciellt år du ser fram emot att berätta om?
- 1962, så klart.
* * *
1962. Jag söker på nätet. Svensktoppen premiärsändes, Hasse Alfredssons gör figuren Valfrid Lindeman för första gången, Lars-Inge Svartenbrandt döms till sitt första fängelsestraff och Lennart Hyland ropar "den glider in i mååål" när Tre Kronor blir världsmästare i ishockey.
Brottstycken från en tid som passerat.
Jonas Fohlin säger att han inte är nostalgiker, snarare tvärt om. Så fort något är färdigt är riktningen framåt.
Därför lyssnar han till exempel aldrig på Urban Släke-singeln "Så jävla svensk". Den var kul, den tiden, men det var då, inget annat.
Men rent allmänt, varför är de så fascinerande, dessa tidsresor?
- Det finns ju alltid ett historiskt intresse. Varifrån kommer vi, varför är det som det är i dag. Mycket är det ju "jaha, var det så redan då...", inte mycket har hänt, men samtidigt är det ju mycket som förändrats, modet, till exempel...hmmm, jag försöker formulera mig här, men...jo, grunden är nog att man vill se hur det var, var ens föräldrar kommer från. Sen finns ju alltid den rena nostalgin, att minnas en tid som flytt och där är det ju i minnet ganska lätt att försköna saker och ting...
Jo, så är det nog...
- Ja, många säger "jag hade så kul hela min skoltid", men hur kul var det egentligen?
Ja, hur var det?
- Inte var det väl så kul, inte...det var väl en massa problem, jag kan ju se det på mina barn i dag, den är inte enkel, skoltiden...men mycket sånt glömmer man ju.
Det slamrar i bakgrunden i femrummaren på andra våningen i Kärrtorp. Det är nyårsaftons morgon när den här intervjun görs.
Familjen har just kommit hem från mellandagsfirande i Alfta i Hälsingland, Jonas fru Lena är därifrån.
Viktiga perioder i livet
Den här kvällen, årets sista, ska det komma gäster och fira in 2009. Det blir plankstek till supé. Plankstek!
Det är väl en nostalgirätt om något!
- Ja, visst är det...jag hade inte ätit det på många år, men så blev jag bjuden och...det är riktigt gott. Vi gör den på älgkött och med hemgjord bearnaisesås.
Och plankorna har du sågat till själv?
- Nej, jag har köpt dem, faktiskt...i en välsorterad nostalgibutik, haha.
En vanlig fredagskväll i ditt liv, hur ser den ut?
- Då åker jag hem och käkar tacos. Alltid tacos på fredagar. Barnen älskar det, jag tycker det är helt okej och för en gångs skull slipper man planera vad vi ska ha för mat, så det är en bra vana.
Vi talar om vänskap, om vänner från förr och nyvunna bekantskaper.
Han säger att det finns några kvar från uppväxtåren och att han träffar dem ibland, men efter hand som åren går desto svårare blir det att skaffa nya vänner.
- Man blir latare, det är ju så. Jag har väl inte kontakt med så många...och man kan ju alltid skylla på familjen, haha.
Ju äldre jag blir, desto mer kostar det på att inleda nya relationer, tycker jag. Man drar sig för det.
- Jo, så är det ju...man har ju kompisar på jobbet och så, men vänner...de är inte lika många. Sen träffar jag ju väldigt mycket folk i arbetet, då är det skönt att bara vara hemma när man är ledig.
Berätta om den tid i livet som betytt mest för dig som människa. Förutom uppväxten, då.
Jonas funderar en stund, tänker sig genom livet, säger sen:
- Universitetet, tror jag. Jag pluggade film och litteratur i början av 80-talet och fick en grund att stå på...sen så klart när vi fick våra barn...jo, det är nog de viktigaste perioderna.
Spännande avtryck
Du, jag tänkte på alla gamla bilder och filmer i tv-programmen...jag har alltid fascinerats av gamla svartvita foton, gärna gruppbilder från olika sammanhang. Tänk så mycket som kom att hända sen som de inte visste då bilden togs.
- Absolut, det är jättespännande...för mig mest när jag ser rörlig film, människorna lever liksom kvar för alltid, någon fotograf såg det här hända och människorna finns för alltid kvar som de var just i det ögonblicket.
Om man tänker sig ett sånt foto på dig från gymnasietiden, vem var du då?
- Haha, jag var nog mindre fokuserad är nu, tror jag.
1959. Det är 50 år sedan i år. 50 år. Ett halvt sekel. Vi är på väg mot den där magiska siffran, både Jonas Fohlin och jag. Några år återstår, men time flies, som de säger.
Vilka är dina reflektioner kring det, Jonas.
- Alltså, man är ju medveten om att rent statistiskt så har man kortare tid kvar, men förutom det tycker jag att jag har det mycket bättre, man blir lugnare, behöver inte vara orolig, man har redan varit med om så mycket, man vet att det ordnar sig.
"Året var 2008", vad finns med i det programmet om 50 år?
- Intervjuer med Charlotte Perrelli och Anna Ternheim kanske, en är bortglömd, en är kvar i rampljuset, frågan är vilken som är vilket. FRA-lagen där politiker röstade med sitt parti men mot sitt samvete. Obama, den ekonomiska krisen, miljödebatten...det spännande är ju att man aldrig vet vad av allt man är med om som kommer att lämna avtryck i historien.