Gotländske arkeologen Peter d'Agnan i samtal med Charlotte Björdal.
Det är inte första gången den 16 meter långa koggen grävs fram vid Kronholmens golfbana. 1995 upptäcktes skeppet för första gången i samband med att en bevattningsdamm skulle utvidgas. En mindre undersökning gjordes, men huvuddelen av skeppet lämnades kvar under jord eftersom det inte fanns pengar för att genomföra en större utgrävning.
Men som ett hopp för framtiden valde man att stoppa ner fyra biosensorer, provbrädor av trä, innan jorden lades tillbaka. Om skeppet någon gång skulle grävas fram igen kunde dessa svara på hur fartyget påverkas av att ligga där det ligger i sanddynerna.
Och nu, 25 år senare, är samma team av arkeologer och forskare där efter att ha fått statligt anslag på 650 000 kronor. Mitt bland svingande golfare har man de sista dagarna arbetat med att gräva fram delar av skeppet i två schakt.
– När jag stoppade ner mina provpinnar här 1995 var jag en ung doktorand. Nu är jag professor och närmar mig pension, säger Charlotte Björdal.
Konservering är hennes specialområde och uppdraget blir att ta reda på hur pinnarna som legat intill skeppet i 25 år har påverkats av Kronholmens jord, och därmed utröna hur skeppet mår.
– Inget varar för evigt. Trä ruttnar, och vill man bevara koggen behöver man få reda på hur snabbt den bryts ner, säger Charlotte Björdal samtidigt som hon pytsar vatten på de blottade ekstockarna.
– Träet börjar förstöras direkt vid kontakt med syret.
En kogg har platt botten och bara en mast för seglet. Här en bild av koggen "Ubena von Bremen".
Koggen var medeltidens paradskepp. Det är ett flatbottnat och enmastat skepp och användes under Hansan som den tiden stora fraktfartyg.
– I hela Nordeuropa finns ett 15-tal liknande koggar bevarade, och de är alltid byggda i de tyska hansestäderna och av ek, säger Johan Rönnby, professor i marinarkeologi.
Många vill veta om Kronholmskoggen en gång byggdes på Gotland.
– Det märkliga är att spanten är gjord av furu. Så skulle man aldrig göra i en tysk stad. Man skulle aldrig hämta furu och bygga spant av, så frågan är om det här är ett gotländskt hemmabygge. Någon hade kanske sett koggar, förstått konstruktionen, och sedan byggt en likadan med det trä man hade tillgängligt, säger Johan Rönnby.
Genom en årsringsanalys kan man få reda på både hur gammalt träet är och var det växt. Själva båten har kunnat dateras genom analyser av mossan som använts till tätning mellan stockarna.
Arkeolog Ny Björn Gustafsson gräver i ett av schakten som tagits fram vid koggen. Uppe på kanten sitter konservatorn Charlotte Björdal och marinarkeolog Johan Rönnby.
Ingen vet exakt hur området runt Kronholmen såg ut vid tiden då koggen användes. Men man vet att området norr om Västergarn var en viktig hamnort fram tills den utkonkurrerades av Visby. Kronholmen tros också ha varit en egen ö.
– Paviken och det sund som fanns här med två öppningar ut mot havet måste varit väldigt viktigt som hamn vid 1200-talets början. Koggen kan ha sjunkit till botten i en olycka men kan också ha blivit uttjänt och bara lämnad här, säger Johan Rönnby.
En bild från utgrävningen 1995 visar hur båtens botten såg ut.
De flesta är överens om att det skulle vara spännande att gräva upp koggen, konservera och bevara den.
– Det är ikoniskt för Gotland och medeltiden med en kogg och det är därför lite synd att man inte kunnat göra något mer med den, säger Johan Rönnby.
Att bärga är den billiga delen eftersom det är lätt att hitta personer som frivilligt kan gräva. Det kostsamma blir konserveringen.
– Det handlar om åtskilliga miljoner kronor. Frågan är också var den ska förvaras och vem som ska förvalta den, säger Charlotte Björdal.