Vad händer med de som inte orkar?
Hur ofta hör man inte om sjuka individer som blir nekade i dörren till psykiatriakuten? Som inte är "tillräckligt sjuka" för att få akut hjälp? Hur ofta hör man inte om sjuka individer som inte får tillräcklig hjälp av sin vårdcentral, men som inte är "tillräckligt sjuka" för att bli emottagen av psykiatriska öppenvårdsmottagningen?
De som faktiskt blir emottagna av psykiatrin, ska då behöva köa i flera månader, ofta år, för att få rätt hjälp vid rätt tillfälle av vården. Många av oss tappar tillslut det enda som håller oss över ytan - hoppet.
Vart ska dessa sjuka människor, utan hopp och utan ork, vända sig när de inte kan vända sig till vården? Vad händer med de som inte har någon anhörig som orkar och kan kämpa för deras rätt till vård?
Vissa börjar självmedicinera ihop om att kunna dämpa sina symptom. Vissa hamnar i djupa och svårbehandlade substansberoenden. Några börjar med självskadebeteenden och vissa tar även livet av sig.
Det pratas hela tiden om nedskärningar för att kunna spara pengar, men det verkar glömmas bort att psykisk ohälsa kostar samhället enorma pengar. Hur många är inte sjukskrivna, arbetslösa eller bidragstagare på grund av sitt mående? Dessutom är det inte heller självklart att kunna bli sjukskriven på grund av psykisk ohälsa, men det är en annan historia.
Alla vill inte söka hjälp, alla anser sig inte vara i behov av hjälp, men det ska finnas en valmöjlighet. Det ska vara enkelt att söka psykiatrisk vård, det ska gå snabbt, och det ska vara möjligt att få den vård, vare sig det är samtalsstöd eller mediciner, man behöver vid rätt tillfälle! Varför ska man som psykiskt sjuk många gånger känna att man faller mellan stolarna? Varför tas inte psykisk ohälsa på större allvar? Vad händer med de som inte orkar? Att drabbas av psykisk ohälsa ska inte automatiskt innebära en kamp mot samhällets alla instanser - vi kämpar tillräckligt ändå.
Så jobbar vi med nyheter