Vakna Johanna,du är bäst!

Om inte GA hade kommit på sitt uppvaktande besök hade hon sovit till tre på eftermiddagen. Inte för att hon är slö, tvärtom, utan helt enkelt för att hennes schema ofta är krävande, vilket det senaste dygnet vittnar om. Match i Örebro på onsdagskvällen, därefter tre och en halv timmes sömn för att sedan stiga upp i ottan, ta sig med bil till Arlanda, sätta sig på flyget för att sedan sitta i skolbänken på högskolan klockan 09.00. Sju timmar senare börjar träningen med JBT, Johannas Baskettjejer. Hon tränar tre sådana lag.
Jag är van att resa. Fördelen med att plugga är att man till viss del kan lägga upp sin tid själv. Och jag är så supernöjd med att jag fick VG på förra kursen, säger hon och sträcker upp armarna i en segergest.
Jag tyckte inte att jag hade lagt ner så mycket tid. Jag är inte riktigt van att gå i skolan heller. Egentligen är jag nog mer en arbetsmänniska, säger hon.
Det finns något oförställt och självklart över Johanna Ericsson. Som när det gäller inställningen till alkohol. Redan på ett tidigt stadium valde hon bort alkohol ur sitt liv. Och det finns inget präktigt över det, bara ett tydligt ställningstagande och ett självklart konstaterande:
Jag har inget behov av att dricka. Om jag går ut kan jag lika gärna ta in en Cola, jag har roligt ändå.
Men tonårstiden då? Kände hon aldrig det beryktade grupptrycket?
Nej. Det har aldrig fått styra Johannas val att avstå från allt som är starkare än den cider som finns att köpa på Ica.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga nej tack när någon vill bjuda på ett glas vin. Säkert tusen gånger.
Kanske är det just en sådan inställning, till skillnad från den mer fördömande, som gör henne till en så välfunnen representant för nykterhetsrörelsen. Hon är engagerad i IOGT-NTO:s Projekt Attityd, som arbetar för nykter uppväxt.
Johanna Ericsson är medveten om att idrotten tyvärr kan vara en inkörsport till alkohol och att det inte är ovanligt att det är just i idrottssammanhang som man kommer i kontakt med alkohol första gången. Därför tycker hon att det är så fel när en idrottsledare som är på resa med sitt lag beställer in en öl när de sitter på restaurang tillsammans.
Varför ska man göra det? Även om det bara handlar om en öl... När man är idrottsledare har man en roll att leva upp till och ska se till att idrott inte förknippas med alkohol.
<span class=MR>I dag är det match</span>
Johanna har spelat basket sedan hon gick i femman. Nu spelar hon sin åttonde säsong i Visby Ladies, med undantag för de två år hon spelade för Växjö. I dag, lördag, möter Ladies Uppsala på bortaplan i åttondelsfinal i Elitseriens slutspel. I laget spelar även den yngre systern Amalia.
Det är bara kul, vi kommer bra överens. Jag hoppas att även Elina (yngsta systern) kommer med i laget så småningom. Då blir vi tre systrar i Visby Ladies.
Johanna Ericsson har med sina 182 cm längden inne, men den är varken ett krav eller en förutsättning för att man ska bli en bra spelare.
Det går ju inte bara att vara lång, nej, man måste ha lite känsla också.
Hennes egna främsta egenskaper som basketspelare har hon svårt att peka ut.
Sånt där är svårt tycker jag... Jag vet inte, skott från halvdistans kanske?
En stor del av hennes tid går åt till att träna de tre ungdomslagen uppkallade efter henne själv; 87:orna, 89:orna och 91:orna.
De stora tjejerna tränar tre gånger i veckan, mellantjejerna två gånger och de yngsta en gång i veckan. Det är så roligt att se hur tjejerna utvecklas, hur någon som nästan var rädd för bollen i början i dag är jätteduktig.
Johanna läser lärarutbildningens naturvetenskapliga-estetiska inriktning. Troligtvis kommer hon att arbeta inom förskolan i framtiden. Hon har flera års erfarenhet därifrån sedan tidigare och har dessutom en tjänst på förskolan Slottsbacken som hon inte har hunnit tillträda ännu. Hon har även vikarierat som idrottslärare, men väljer ändå att bli "vanlig" lärare.
Jag tror att det är ganska slitsamt att vara idrottslärare. Det blir ju rätt mycket liv i gympasalen. Jag är nog inte heller så allround utan gillar mest bollsporter.
<span class=MR>Tävlingsinriktning</span>
Många har förmodligen starka minnen från skolans idrottslektioner, såväl positiva som negativa. Jag berättar för henne om en för mig plågsam scen ur filmen "Klassfesten" där ett gäng klasskamrater i trettioårsåldern återförenas efter tjugo år. Givetvis ska de spela brännboll. Lagmedlemmar ska väljas ut eller väljas bort, allvaret träder in och snart återgår alla till sina gamla roller. När det är huvudpersonens tur att slå flyttar sig samtliga på uteplan några steg framåt, övertygade om att det här blir en enkel enhandslyra. Efter ett par missar uppmanas han att ta "tjejträt". "Sabba inte det här nu!" skriker en lagkamrat.
Precis så där var det ju! "Jaha, nu är det Sven som slår, då blir det långt..." och så rusar alla bakåt. Alla minns väl om de hörde till dem som alltid blev valda först eller sist när fotbollslagen skulle väljas.
Måste skolgymnastiken vara så tävlingsinriktad?
Kan man - och ska man göra något för att tona ned tävlingsinslagen?
Det är nog svårt. Barn har en enorm tävlingsinstinkt och vill gärna tävla om allt. Frågan är om man ska bryta den tävlingsinstinkten. Det där är ju inte nåt som vi vuxna framkallar, menar hon.
Förhållandet till skolgymnastiken skiljer sig åt mellan årskurserna har hon märkt.
De små brukar tycka att det är jättekul. Man behöver inte göra så mycket. Så fort man sätter på lite musik börjar de att röra sig och springa runt, runt. Det är säkert! Det behöver inte vara så komplicerat. Det kan räcka med att jaga runt efter ärtpåsar. Så är det ju inte riktigt på högstadiet. På gymnasiet brukar det vara några som är väldigt intresserade medan andra inte alls är det.
Johanna konstaterar att det alltid är brist på idrottsledare. På Gotland finns nio eller tio ungdomslag, men det skulle kunna finnas fler om det hade funnits fler ledare. Kanske får de för lite erkänsla.
Det är inte så vanligt att man får uppskattning för det man gör. Jo, från tjejerna förstås. Men det finns så många idrottsledare som jobbar ideellt och lägger ner så mycket tid och energi på träningen. Hade inte såna ledare funnits hade inte jag kunnat hålla på med basketen som jag gör.
Det är också en av anledningarna till hennes engagemang inom ungdomsidrotten. Att kunna ge någon annan den chans hon själv har fått.