De träffades 1992 på Komvux, Örjan Hillbom var Låtta Hedlunds datalärare. Deras förutsättningar för en rosaskimrande kärleksrelation var dåliga. Låtta var nyskild, hade två barn och var inte alls redo att inleda något nytt förhållande. Örjan hade precis, efter en mycket svår period i livet, börjat få näsan ovanför vattenytan och ville absolut inte ha några barn.
- Det var vi i alla fall överens om, säger Örjan och skrattar eftersom det inte alls blev som de hade tänkt sig.
Han jobbar på gymnasie- och vuxenutbildningförvaltningen bland annat med att skapa mässor, men är också filmlärare på Polhemgymnasiet. Hemmavid driver han en paintballbana och producerar reklamfilm. Låtta är diplomerad friskvårdskonsulent, jobbar halvtid som läkarsekreterare och halvtid som massör.
Något som de båda återkommer till flera gånger under intervjun att man ska tänka på att allting är föränderligt. Man är inte samma person i dag som man var för tio eller tjugo år sedan, det är ingen. Även kärleken förändras under resans gång.
- Man fortsätter att kämpa tillsammans. Våra tidigare grannar har varit gifta i 60 eller 70 år. Det är helt fantastiskt. Och de älskar fortfarande varandra, säger Låtta.
Första borgerligt
Vintern 1994 gifte de sig borgerligt i samband med ett julbord på Tofta strandpensionat. Låttas två barn sedan ett tidigare äktenskap var givetvis med och införstådda med det hela. Parets föräldrar hade inte en aning om bröllopsplanerna, de skulle ju bara äta julmiddag. Reaktionerna var dock positiva även om Örjans pappa gärna hade haft en kavaj på sig.
- Jag vet inte riktigt varför vi gifte oss den gången, säger Låtta och vänder sig till Örjan.
- Vi tyckte väl det var dags och du var tämligen gravid. Våra föräldrar började bli gamla. Det var nog dags.
De väntade sitt första gemensamma barn som föddes 1995, samma år som de flyttade in i det hus som tidigare rymde Vallstena skola och förskola.
Det här med kärlek
Någon vardagsdevis som till exempel att inte somna ovänner har de inte.
- Näee!, utbrister båda och skrattar högt.
- Det skulle inte funka, fortsätter Låtta.
Vad har ni för tips till andra par?
- Prata mycket med varandra.
Om vad?
- Allt som dyker upp. Sådant man är oroad för, glad för, sådant som händer, sådant man retar sig på. Bli världens bästa kompisar. Humor är viktigt också, jätteviktigt, fortsätter Låtta.
Kyrkklockorna börjar ringa. Vi stannar upp i samtalet och lyssnar, efter en stund säger hon:
- Nu är det begravning. Vi ska komma ihåg att vi är här en begränsad tid. Det är där jag känner att det är viktigt att man pratar mycket och kan se saker ur olika perspektiv. Det är skrämmande hur smått vi människor tänker ibland och vad vi tycker är viktigt. Man ska inte ta varandra för givet. Det hamnar man lätt vid.
Hur ska man tänka då?
- Jag vet inte, kärlek och respekt.
- Vi har varit ihop i snart 20 år och lär fortfarande lära känna varandra. Vi är som två fartyg som rör sig samtidigt på ett växlande hav. Man får välja varandra varje dag, säger Örjan.
Andra kyrkligt
Efter tolv års äktenskap förnyade Örjan och Låtta sina löften. Den gången blev det vigsel i Vallstena kyrka och stor fest i bygdegården. Tjocka släkten och alla vänner var med. Låtta hade sin svärmors gamla brudklänning som hon bar 1956, samma år som Låtta föddes.
Varför blev det kyrklig vigsel?
- Det hade mycket med prästen att göra, Maud Nordgren Andersson. Vi ville att hon skulle viga oss och då föll det sig naturligt att det skulle vara i kyrkan, berättar Låtta.
Deras barn gick i samma klass och personkemin stämde direkt.
- Det är en fantastisk människa, det var viktigt att det var hon.
Vad det pirrigt i kyrkan?
- Jättepirrigt!, svarar Låtta direkt och Örjan håller med.
- Vi var nervösa, ja, säger han och berättar att det var rätt svettigt när det var dags att sätta ringen på Låttas halskedja.
Hon har svårt för ringar på fingrarna vilket Örjan förbannade inomords under vigselceremonin då det var minst sagt krångligt att fästa ringen på halsbandet.
- Jag hade en tår i ögat och det var inte lätt att hitta det där lilla låset. Det hade varit lättare att sätta en ring på ett finger. Ett kort ögonblick bad jag till Gud att hjälpa mig för jag såg ingenting.
Örjan fick nog lite hjälp där för omgifta blev de och paret har fått mersmak.
- Nästa gång blir det på en båt, säger Örjan som själv har arbetat på kryssningsbåtar i många år.
- Ja, säger Låtta lite tveksamt och konstaterar:
- Det kan låta annorlunda nästa vecka. Vi får väl se.
- Ja, det kan vara en zenpräst eller något nästa gång, svarar Örjan.
- Kanske i Indien, fyller Låtta i.